Och du och jag håller andan och håller händer i språnget

Minns du vår blodsed, våran lag

Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad

Jag minns allt, som naglarna mot glas

Vi står i ett folkhav. Det är sommar, vår första ihop. Vi har varit här i ett dygn. Jag har tjatat hela sommaren på att få åka och till slut har mina föräldrar gett med sig, fast knappt det. Jag åkte ändå. 

Du sa att du inte visste om du ville gå, men jag hade längtat allra mest efter just de här låtarna. Efter att höra de med dina armar runt mig. Med dina flåsande andetag i nacken.

Vi står i ett folkhav. Det är sommar och allt är vodka lera smutsiga tält och vilda ungdomar. Låtarna jag längtat efter spelas en efter en. Tills det är en enda kvar. När jag hör de första orden på sista låten är det ett hav av isbitar och varmt flytande i min mage och jag vågar inte vända mig om för att se din reaktion.

En bänkrad i en rastlös sen april

Det är låten som du visat för mig några månader tidigare, när du var kär i en annan och låten var något ni tillsammans upplevt. Låten som jag älskade från första lyssningen, låten som får det att isas och brinna i min mage på samma gång. Du viskar: Jag är så glad att få höra den här med dig. Och nu smälter isbitarna i min mage bort av värmen som fyller hela. min. kropp.

Vi står i ett folkhav och de sista meningarna sjungs ut över oss

Vi ska alla en gång dö, ja vi ska alla en gång dö.

Röda pappersfåglar flyger ovan oss, sprutas vilt omkring för att sedan dala ner kring oss. Folk skingras men vi är kvar i ett hav, vårt kärlekshav. Jag tänker att jag aldrig någonsin varit så lycklig som nu. Så  tittar du på mig och säger

jag älskar dig, My

och det är det lyckligaste ögonblicket i mitt hittills 16-åriga liv och jag tänker du och jag ska aldrig dö.