Minns oss såhär

I juli tog jag tåget till Malmö, för begravning. Den tredje begravningen på 3 år. Morfar, Jerry, Farmor. Som farmor sa, man lever sitt liv och sen dör man.

När vi firade farmor och farfars diamantbröllop på Västkusten 2014 åkte vi ut till Krossholmen, deras lilla ö. Farmor hade skrivit i en gästbok "sista gången?". Så var hon. Tog inte en dag för givet. 

Efter begravningen hittade jag det här i deras hus. Farmors handstil. Minns oss såhär.  Hennes ord till farfar. Farmor, allas vår turbo-Elsa, som aldrig skulle dö. Känsliga ömma farfar, hon visste väl hur tungt det skulle bli för honom om hon skulle försvinna först. Tänk, att leva med någon i 70 år. SJUTTIO ÅR. En hel livstid. Varje dag kaffe på sängen, dela alla stunder tillsammans – sorg, glädje. Jag kan inte ta in det.

Begravningen var så oerhört fin, så värdig hennes liv. Hennes person. Hennes tillgivenhet, envishet, kraft. Pappa spelade piano. Han höll samman. Trots att farfar är 93, och farmor blev 88, så var det så många människor där. Efteråt ville farfar lämnas lite ifred. Han låg på soffan och ville vara ensam, "känna saker", som han sa. Jag frågade pappa om vi kunde åka ner till havet. Såklart, sa han

Jag badade. Så skönt att täckas av vatten när du gråtit. Balansera. Min älskade pappa! Jag är så glad att du är farmors son. Hur jag ser bitar av henne i dig, blir påmind. När du frågar om det inte var gott för att man inte vill ha en extra portion mat, och alla skrattar. Hur prydligt du viker kläder. Blicken, trots att du fysiskt är så lik farfar. Tystnaden, men blicken som säger så mycket. Urkraften! Den ständiga, villkorslösa kärleken. 

En tom plats vid matbordet, en tomhet i oss alla

Man lever och sen dör man. Det är svårt att ta in. Det är svårt att ta in att någon som ständigt varit där inte finns mer. Men minnena finns kvar, minnena håller jag hårt och ömt i mitt hjärta.

<3