Oxytocin

Alltid svårast att börja. Hur förklarar man något som infekterar hela ens kropp och själ, men på ett alldeles angenämt sätt? På ett sätt som inget annat kan mäta sig med. Den här totala omkullkastningen, hur allt annat bleknar och blir ointressant oviktigt 

overkligt

Det är overkligt att älska någon, att vara älskad tillbaka. Att ingå i en tvåsamhet där det är du jag och allt som är vi. Det är ungefär allt som betyder något. Jag kan stå på ett torg i Italien och det svindlar av ledsenhet i mig, du tar min hand och säger kom My nu går vi, jag ser att du behöver gråta. Så vi köper kall öl på en tobaksaffär, vandrar ner mot hamnen och sätter oss på en rätt omysig plats men med blinkande utsikt. Och så du då. Jag försökte skämta kvällen innan, dra till en sån där line du alltid lyckas med: Så sjukt fin utsikt. Och ja, allt där bakom är också rätt vackert. 

         (Du är ju det vackraste).

Vi har vår sista heldag tillsammans och vi spenderar den på stranden med klarblå himmel, ännu klarare hav och en brännande sol. Springer ner i vågorna och du tar emot mig när jag hoppar upp i din famn. Kyssarna smakar salt. Du läser Oscar Wilde och jag säger att jag läst citat i biblioteket. Sen smyger sig mörka moln över himlen och den öppnar sig. Vi gömmer oss från regnet, dricker bubbel efter att ha övertalat servitrisen att vi visst vill sitta utomhus. Vi skriver listor på saker vi vill göra när vi bor i samma stad igen efter sommaren.

Så på kvällen står jag och svajar på ett torg och du tar i mig och säger att jag ska följa med, att du ser att jag behöver gråta. Så vi köper kall öl och går ner till hamnen och jag ventilerar men mår fortfarande dåligt. Kan inte sitta på något sätt, allt är fel i min kropp. Du lägger dig ner och jag gör samma. Så kollar jag på himlen som i allt det filmiska borde vara stjärnströsslad men bara är mörk och tung, minns "Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna". Du säger att det är Sigges favoritcitat och jag berättar om när jag hörde det första gången. Jag mumlar att det påminner om ett av mina favoritcitat "Some feel the rain, others get wet" och du sätter på Bob Dylan för du tror att det kommer från en låt. Precis när du sätter på den så öppnar sig himlen igen och mjuka tunna regndroppar faller över våra ansikten. Vi kollar på varandra och skrattar åt sammanträffandet och jag glömmer bort att allt känns fel i kroppen för här ligger jag med dig på en hamnbrygga och det regnar på oss, några i samma stad blir blöta men vi känner regnet och jag förstår inte hur verklighet kan vara så likt något som rimligtvis bara borde finnas i fiktiv form.

Depression is a flaw in chemistry, not character

Du är fångad.

Du är fångad av en känsla som spinner sig runt dig likt spindelväv, fångar in dig i kladdig svart massa, omöjlig att ta sig ur

Varje försök att bryta dig loss generar mer väv, det spinner spinner spinner runt dig

Jag är en spindel. Jag är spindeln som spinner väv och fångar in dig i kladdig svart massa, omöjlig att ta dig ur

Varje försök att bryta dig loss generar mer väv, jag spinner spinner spinner spinner runt dig

Det börjar med trötthet. Varje morgon känns lite jobbigare att påbörja, varje morgon känner du dig lite mindre utvilad, oavsett antalet timmar sömn. Att sitta upp är plötsligt inte något du gör utan ansträngning, att stå är ännu jobbigare. Varje vaken sekund finns önskan om att få sova. Du vandrar omkring i ett trött töcken, att gå är som att vandra i sirap

Tröttheten går sen från en odefinierbar grå sörja till en intensiv fysisk åkomma; yrseln stiger sig på, du får hjärtklappning av varje riktig ansträngning. Det flimrar i bröstet, sticker mellan revbenen och du tappar känseln i armarna. 

Då kommer ångesten. 

Varför orkar jag inte gå uppför trappor? Varför vill jag lägga mig ner när jag suttit i mer än bara någon minut? Varför somnar jag på bussen när jag sovit nio timmar och druckit 3 koppar kaffe till frukost? Varför står jag bakom kassan på jobbet och måste sätta mig på huk för att andas ordentligt? Varför kan jag inte koncentrera mig på orden jag läser, i ett vanligt sms? Varför orkar jag inte?

Du drar dig undan. Svarar inte på sms, ännu mer sällan på samtal. Du ställer in saker du planerat att göra - saker du egentligen finner roliga och energigivande - och saker du faktiskt måste göra förtränger du. Du stänger dig in i en bubbla där du inte tvingas göra något annat än att acceptera kroppens automatiska funktioner. Andning, pupillvidgande, svett. Du växer fast i madrassen och lämnar den inte förrän någon annan än du själv drar dig upp. 

Du har somnat för din trötthet, vaknat av dina fysiska åkommor och när ångesten stiger sig på för insikten om vad som händer med dig så slocknar du igen. Ditt hopp, din livslust. Du tycker inte att något är roligt. Du orkar inte. Du ser inte hur något skulle kunna bli bättre, för du kan inte. Du kan inte se hur du med denna kropp och denna hjärna ska kunna komma tillbaka till att vara levande. Så du stannar i den trötta sörjan som nu färgats svart av ångesten. Det lilla vita levande ljus som fanns i all den där sörjan, det är täckt av svart massa. 

Spindelväv.

Sen inser du. Du går ur din egen kropp, ser i periferien på den lilla spindeln som väver massa kring kroppen. Och så ser du, 

att spindeln är du. 

Can I believe the magic of your sighs?

Det är en dag sedan vi skiljdes åt och jag går hela himla dagen och tänker på honom. Undrar vad han gör, om han också tänker på mig. Om han också funderar på om man rimligtvis kan bli lite förälskad efter cirka 12 spenderade timmar tillsammans. Formulerar 100 sms i mitt huvud men inget känns tillräckligt avslappnat, coolt, bra. Säljer tidningar i Malmö och när vi tar paus på ett fik frågar jag om jag är för på om jag redan hör av mig. Någon säger ”men herregud ja, ni sågs väl igår? chilla lite, du vet hur det blir” men någon annan säger ”äsch, han sa ju att han ville träffa dig igen, kör vetja”. Av någon anledning lyssnar jag mer på den andre.

Sitter hemma själv några timmar senare och dricker rödvin i fönstret och lyssnar på musik. Skriver sms, raderar, skriver, raderar. Till slut klickar jag på skicka och sedan kastar jag iväg mobilen och håller mig om magen för nervositeten som krampar. Hoppar till när jag hör den välbekanta smssingnalen, hoppar till när jag ser hans namn på skärmen. I hela kroppen dunkar det av glädje, nervositet och förhoppning. Ett sms. Femtio lyckoämnen i min kropp. Men sen analyserar jag hans svar i hundra år. Vanliga jävla skitord som ”själv då?”, det vill säga inget alls att egentligen analysera. Jag bestämmer mig för att inte svara på det sista utan vänta tills senare så vi kanske kan mötas upp. 

Skriver ”är här nu” men han är på ett annat ställe och när han efter x antal sms skriver ”kom hit?” låtsas jag halvt protestera men jag är redan på väg till garderoben för att hämta min jacka. Säger inte ens hejdå till mitt sällskap utan cyklar snabbt snabbt iväg i det piskande regnet med David Bowie (som han sagt är hans absoluta favorit) på högsta volym.

Möter honom utanför där han står med ett gäng kompisar. Den ena frågar vad jag gör där och jag svarar ”ehm, oklart” och kollar blygt ner i marken och sedan på honom. Vi går hemåt och pratar lite löst om vad vi haft för oss. När vi kommer in till hans lila lakan kollar han på mig och efter en tystnad säger han ”My, varför hörde du av dig tidigare idag?” Jag svarar att det var för att jag ville träffa honom, för att jag inte kunnat sluta tänka på honom. Han ler, säger ”jag blev glad. Jätteglad.” 

Vi somnar aldrig, ligger bara och hånglar och skrattar pratar kysser läpparna nariga. Jag är helt fascinerad, och skrämd, över känslorna i min kropp. Hur FAN kan jag känna såhär starkt för en människa jag känt i precis två dygn? Dagen efter dricker vi kaffe i förmiddagssolen och äter päronsplitt i hans säng.
”Tänk om man kunde stanna i den här bubblan för alltid. Bara ligga här och äta päronsplitt.”

”My, vad är det här? Bara en crush eller något annat? För mig kommer det nog vara allt eller inget. Antingen glömmer jag dig efter ett par dagar, eller så kommer du vara överallt”

Jag svarar inte men tänker att för mig är han redan precis överallt.

Diamantbröllopsfirande, morgondopp och fiskmiddagar på Västkusten

Förra torsdagen hoppade vi in i bilen för att åka på liten familjeweekend. På vägen stannade vi för thaimat.

ÅKA BIL E KUL

Vi kom fram till vår anhalt: mysiga Västkusten, vid 19tiden

Åt middagsbuffé på hotellet. Massa massa gott. Sen fick jag yrsel/overklighetskänslor och gick upp på rummet för solsidan och sömn.

Dagen efter vaknade jag sådär orimligt trött som alla morgnar och tog på mig mysoutfit för att äta...

<3 frukostbuffé <3

De andra skulle spela golf hela dagen så jag tog på mig kläder och hade egentid med mig själv hela dan

Låg bland annat på en brygga och läste tidningen + badade i det salta vattnet <3

Och så tog jag en promenad in till Grebbestad (vi bodde lite lite utanför) och åt glass med strössel (min nya grej tydligen) i hamnen och kisade mot solen

Anledningen till att vi var på Västkusten var att dessa två, mina fina fina farföräldrar, firade 60 år som gifta. <3

Diamantbröllop mao. Emma (kusin) och Max (kusins pojkvän) hade bryggt egen öl som de döpte till Diamantöl och som de kemiststudenter (ish) de är hade de ritat upp den kemiska sammansättningen för diamant.

Och skrivit en gullig liten vers.

På kvällen tog vi taxi till restaurangen Telegrafen.

Där möttes vi av champagne och framdukade förrätter. Detta var toast med hummus- och chevréfylld paprika. AASSÅÅ så gott

Rosor på bordet

Så fin och genuin restaurang, massa gamla saker



Och söta bordskamrater <3

Åt godaste fiskrätten IN MA LIFE till varmrätt.

Mysig middag där vi diskuterade dialektala skillnader, knäppa boenden i Lund och kemi

Selfie med min älskade mamma <3333 Blir lite tårögd nu hehe saknar henne

Dag 2 inleddes med morgondopp med allesamman. Sa "gör något kul", ovan är resultatet.

Jag TVINGADE mig verkligen upp, så sjukt trött

Men sen hoppade jag i och MÅDDE SOM EN QUEEN efteråt!!!! Önskar verkligen att alla morgnar kunde börja med morgondopp i havet

Sen åt vi frukost å så var det dags för båtutflykt

Världens bästa pappa

Vi åkte över till en liten ö vid namn Krossholmen, där min pappas släkt har ett miniminihus de haft sen 20-talet.



Där fanns en gästbok med anteckningar sen 80-talet.

Farmor har skrivit år 2010, "Sista gången? 'Skitsnack' säger Staffan. Vi får se". De är ju rätt gamla...

Nejdå! 4 år senare, en 88 år ung farfar stiger i land. <3

Finkusin och finfarfar


KÄRLEK!!!!!!!

Jag å lillstugan

På eftermiddagen åkte vi till en gigantisk sportshop. Jag köpte löpartights så nu e det nooo retuuurn

På kvällen åt vi sista middagen, mysmiddag, födelsedagsmiddag för Marie (min bästa ingifta faster, visst säger man så?) på en fisk- och skaldjursrestaurang som heter Grebys.

Staffan och farfar.

:D Jag och Emma. Vi var best friends (ni vet som man är med släktingar) när vi var små, trots 4 års ålderskillnad, och idag bor vi i samma stad. Tryggt att ha en så bra person nära när mamma är långt bort.

Min älskade lillebror


Känns som att det var igår han var så pluttig och gjorde elefantsnabel med munnen, lille PLUTTIS nu är han han inte så liten längre och smart, rolig, empatisk... bara så jävla bra. Är så stolt över honom <3


Drack vin med FINASTE etiketten everrrr. Blev visuellt upphetsad




Och åt sanslöst god mat

Typ skaldjurstallrik. Jag gillar ju dock inte skaldjur, fixar inte att det är så mkt djur över det. Dubbelmoral då att jag äter fisk. Vill inte sluta med det och äter fisk väldigt sällan, men ska fundera på det hela

Sen övergick min hyperaktivitet i en totaldipp där jag var tvungen att sätta mig hos mamma å få hjälp att andas. Sen började jag gråta hysteriskt när vi skulle kramas hejdå för att vi skulle skiljas åt morgonen efter. Ni vet ja ba HUuUuuur buuhuuu skaaahaaa jag klaaaraaha migggg

Men jag åkte med farmor och farfar till Skåne och gjorde stopp för att köpa hatt till farfar (så gullig). Klart slut på så himla fin helg med underbaringar till släkt <3