Oxytocin

Alltid svårast att börja. Hur förklarar man något som infekterar hela ens kropp och själ, men på ett alldeles angenämt sätt? På ett sätt som inget annat kan mäta sig med. Den här totala omkullkastningen, hur allt annat bleknar och blir ointressant oviktigt 

overkligt

Det är overkligt att älska någon, att vara älskad tillbaka. Att ingå i en tvåsamhet där det är du jag och allt som är vi. Det är ungefär allt som betyder något. Jag kan stå på ett torg i Italien och det svindlar av ledsenhet i mig, du tar min hand och säger kom My nu går vi, jag ser att du behöver gråta. Så vi köper kall öl på en tobaksaffär, vandrar ner mot hamnen och sätter oss på en rätt omysig plats men med blinkande utsikt. Och så du då. Jag försökte skämta kvällen innan, dra till en sån där line du alltid lyckas med: Så sjukt fin utsikt. Och ja, allt där bakom är också rätt vackert. 

         (Du är ju det vackraste).

Vi har vår sista heldag tillsammans och vi spenderar den på stranden med klarblå himmel, ännu klarare hav och en brännande sol. Springer ner i vågorna och du tar emot mig när jag hoppar upp i din famn. Kyssarna smakar salt. Du läser Oscar Wilde och jag säger att jag läst citat i biblioteket. Sen smyger sig mörka moln över himlen och den öppnar sig. Vi gömmer oss från regnet, dricker bubbel efter att ha övertalat servitrisen att vi visst vill sitta utomhus. Vi skriver listor på saker vi vill göra när vi bor i samma stad igen efter sommaren.

Så på kvällen står jag och svajar på ett torg och du tar i mig och säger att jag ska följa med, att du ser att jag behöver gråta. Så vi köper kall öl och går ner till hamnen och jag ventilerar men mår fortfarande dåligt. Kan inte sitta på något sätt, allt är fel i min kropp. Du lägger dig ner och jag gör samma. Så kollar jag på himlen som i allt det filmiska borde vara stjärnströsslad men bara är mörk och tung, minns "Alla ligger vi i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna". Du säger att det är Sigges favoritcitat och jag berättar om när jag hörde det första gången. Jag mumlar att det påminner om ett av mina favoritcitat "Some feel the rain, others get wet" och du sätter på Bob Dylan för du tror att det kommer från en låt. Precis när du sätter på den så öppnar sig himlen igen och mjuka tunna regndroppar faller över våra ansikten. Vi kollar på varandra och skrattar åt sammanträffandet och jag glömmer bort att allt känns fel i kroppen för här ligger jag med dig på en hamnbrygga och det regnar på oss, några i samma stad blir blöta men vi känner regnet och jag förstår inte hur verklighet kan vara så likt något som rimligtvis bara borde finnas i fiktiv form.