Du är fångad.
Du är fångad av en känsla som spinner sig runt dig likt spindelväv, fångar in dig i kladdig svart massa, omöjlig att ta sig ur
Varje försök att bryta dig loss generar mer väv, det spinner spinner spinner runt dig
Jag är en spindel. Jag är spindeln som spinner väv och fångar in dig i kladdig svart massa, omöjlig att ta dig ur
Varje försök att bryta dig loss generar mer väv, jag spinner spinner spinner spinner runt dig
Det börjar med trötthet. Varje morgon känns lite jobbigare att påbörja, varje morgon känner du dig lite mindre utvilad, oavsett antalet timmar sömn. Att sitta upp är plötsligt inte något du gör utan ansträngning, att stå är ännu jobbigare. Varje vaken sekund finns önskan om att få sova. Du vandrar omkring i ett trött töcken, att gå är som att vandra i sirap
Tröttheten går sen från en odefinierbar grå sörja till en intensiv fysisk åkomma; yrseln stiger sig på, du får hjärtklappning av varje riktig ansträngning. Det flimrar i bröstet, sticker mellan revbenen och du tappar känseln i armarna.
Då kommer ångesten.
Varför orkar jag inte gå uppför trappor? Varför vill jag lägga mig ner när jag suttit i mer än bara någon minut? Varför somnar jag på bussen när jag sovit nio timmar och druckit 3 koppar kaffe till frukost? Varför står jag bakom kassan på jobbet och måste sätta mig på huk för att andas ordentligt? Varför kan jag inte koncentrera mig på orden jag läser, i ett vanligt sms? Varför orkar jag inte?
Du drar dig undan. Svarar inte på sms, ännu mer sällan på samtal. Du ställer in saker du planerat att göra - saker du egentligen finner roliga och energigivande - och saker du faktiskt måste göra förtränger du. Du stänger dig in i en bubbla där du inte tvingas göra något annat än att acceptera kroppens automatiska funktioner. Andning, pupillvidgande, svett. Du växer fast i madrassen och lämnar den inte förrän någon annan än du själv drar dig upp.
Du har somnat för din trötthet, vaknat av dina fysiska åkommor och när ångesten stiger sig på för insikten om vad som händer med dig så slocknar du igen. Ditt hopp, din livslust. Du tycker inte att något är roligt. Du orkar inte. Du ser inte hur något skulle kunna bli bättre, för du kan inte. Du kan inte se hur du med denna kropp och denna hjärna ska kunna komma tillbaka till att vara levande. Så du stannar i den trötta sörjan som nu färgats svart av ångesten. Det lilla vita levande ljus som fanns i all den där sörjan, det är täckt av svart massa.
Spindelväv.
Sen inser du. Du går ur din egen kropp, ser i periferien på den lilla spindeln som väver massa kring kroppen. Och så ser du,
att spindeln är du.
åh, det gör så ont att läsa det här eftersom jag känner det så väl. tänk att ångest kan vara så starkt.
SvaraRadera<3
Fina fina My. Ingen kan skriva som du!
SvaraRaderaalltså, My. Du säger alltid att jag skriver bra, men fan... du har en sådan talang.
SvaraRaderaMåste bara säga att jag hamnade på din blogg av en slump, och det här var första inlägget jag läste. Jag läste det flera gånger och tårarna rann på grund av att det var så otroligt skickligt skrivet och du sätter ord på känslan väldigt väldigt bra!
SvaraRaderaHej. Jag vill bara tacka dig för att du satte ord på precis den depression jag hamnade i förra vintern. Har aldrig kunnat förklara för mina vänner hur, varför och på vilket sätt jag hamnade där. Kanske inte visste själv. Men när jag läste din text var det som att lära känna och förstå det mörka som fanns och kanske fortfarande finns i mig. Så tack, tack, tack för att jag äntligen förstår, kan lära känna och för den lilla lättnaden i att man inte är helt ensam.
SvaraRaderaVar tvungen att läsa ikapp på din blogg och alltså det här inlägget är så fantastiskt My! Du skriver så hjärtskärande ärligt och fint. Men även om jag älskar dina texter så hoppas jag verkligen att du får må bättre framöver. <3
SvaraRadera