365 dagar sen första kyssen

Ett år sen nu. Ett år sen ganska exakt, som jag kysste dig hejdå och cyklade från din lilla lägenhet med skakiga ben. Jag minns hur jag kom hem och gick ut på balkongen för att se kvällssolen. Var tvungen att ringa Flora för att häva ur mig min lycksalighet. ”Alltså… jag känner mig KÄR” 

Vi hade bara känt varandra i några timmar, men jag kände mig kär. Och jag visste att det här var annorlunda. Aldrig hade det känts så mycket i min mage på så kort tid. Jag föll för dig pangbom utan hejd.

Jag trodde så mycket om kärleken tills jag mötte dig. Visste inte att det fanns passion utan dramatik eller destruktivitet. Jag trodde att det var det allra starkaste. Men nu vet jag att, så är det inte. Passionen sitter inte i mörkret, inte i skriken eller olikheterna eller tårarna. Inte i hårda ord, förakt, omöjligheten att vara tillsammans, maktspel och rädsla.

Passionen sitter i lugnet som infinner sig när jag vaknar upp bredvid dig och vet att vår kärlek är jämlik, den är ångestfri och den är totalt ärlig. Här är jag, varje del av mig, och jag vill ha dig - varje del av dig - precis allt som är du. Passionen sitter i att titta in i dina ögon och faktiskt känna att du finner mig lika vacker och bra som jag dig. Den sitter i våra kyssar, i våra samtal, i vårt gemensamma skratt. Den sitter i den konstanta längtan efter att få vara med dig, för då är jag som lyckligast. Den sitter i vår så kallade ungdomliga naivitet (är inte den den mest genuina?) där vi just nu vet att vi är den stora kärleken i varandras liv. Passionen sitter i när jag säger till dig att så här jävla bra kan det faktiskt inte vara och du svarar jo My, det kan det faktiskt.

Det är en ynnest att få älska dig, att vara älskad tillbaka. 

Jag kan slänga ur mig klyscha efter klyscha; prata om vår kärlek och hur stor den är. Hur du gör mig hel. Men, grejen är ju inte att du gör mig hel.

Grejen är att du gör mig till ett roligare, bättre och framförallt lyckligare jag.