sommar sol... och sandwich i sängen

(Ett utkast som aldrig blev publicerat)

-Utdrag ur svart skrivbok med fåglar i bur-

Denna var så obehagligt mitt i prick... jag - var jag är i livet just nu. Kanske är det som horoskop; man ser vad man vill se... Men jag känner mig så otroligt fångad. Jag vet ju om att jag är glödande, full av energi och vilja. Vetskapen om mitt "riktiga jag" är smärtande. Är fångad i min svärta, min gråsörja av orkeslöshet och tappad livslust. Tröttheten, bristen på energi och glädje. Fångad i min kropp och min gråa ångest. Hopplösheten. Tomheten. 
Jag vill inte ha det såhär längre. Jag orkar inte att inte orka. Och jag önskar så att jag hade den energin som krävs för att kapa mig ur min egen sörja. Men det går ju inte när det är jag själv som är gallret. Min egen bur. 

Konstant.
 är jag rädd för att falla tillbaka. Konstant så rädd för mig själv.

Jag ligger i sängen och tittar argt ut på den blåa himlen... kvällssolen som jag älskar innerligt. Den här jävla 13graderssommaren byter bara skepnad när orkeslösheten slår mig hårdast. Skillnaden är väl ändå att mitt huvud vill. Mitt huvud vill men kroppen hänger inte med



Vad gör väl en förlorad solig dag med klarblå himmel, en förlorad eller tio, vad gör väl det när viljan finns där?