"jag vill ju aldrig vara ifrån dig"

Kvällssolen lyser in mellan träden och bladen och jag gråter fast jag inte borde, jag är ju där snart. Är dramatisk i mina låtval för att förstärka den trasiga känslan jag har i kroppen. Kommer fram till grinden bilen dörren och så kommer hon, kramar mig och säger direkt vi har saknat dig så mycket My.

Hejdåmiddag, vegansk linssoppa för han blev ju vegan för en månad sen och jag tar tag i honom när soppan står och puttrar och säger snälla, snälla försök att inte distansera dig så mycket, det är vår sista kväll, kan vi inte bara låta oss vara nära? och han kramar om mig ordentligt för första gången på flera veckor.

Vid matbordet pratar vi knappt med varandra, lite om hajattacker och rädsla för djupt vatten och han säger men vafan, måste ni bara prata om allt dåligt? Vi blir tysta och jag måste ursäkta mig för att gå och skölja ansiktet och halsen som brinner upp av instängda tårar. 

Vi är och hänger med bästisar på varsitt håll, enda skillnaden är att han säger hejdå till sina. Sen möts vi i Slussen, tar bussen hem och lyssnar på podcast genom delade hörlurar. Efter veckor av stel närhet (som jag måste respektera, ja) så lutar han huvudet mot min axel och håller min hand. Under en 20 minuters bussresa känns allt som vanligt ett tag. Vi har träffat våra vänner på varsitt håll och är nu på väg hem tillsammans med podcast genom delade hörlurar. Vi sitter nära och vi lutar huvudena mot varandra. Allt är som det brukade vara.

Somnar bredvid varandra i hans lillasysters 80-säng. Jag frågar om det är okej att jag håller om honom och han trycker sig närmre mig. Under natten vaknar jag flera gånger och jag kan inte förstå att det är sista gången vi ligger nära varandra. Jag tänker i mitt sömniga sinne att allt kanske bara varit en dröm, ja på riktigt tänker jag så.

Jag tror att han sover när han på morgonen kysser mig, jag tänker att nu gör han detta i sömnen av vana. Men så tittar han på mig och säger att han önskar att det varit såhär hela tiden, att han älskar mig. Jag säger att han inte får säga så, för det är för sent nu och att jag älskar honom också. Sen somnar jag om när han går och duschar och precis som förut kommer han och lägger sig igen och luktar tvål & schampoo hela han. Jag tänker att det är det här jag kommer sakna allra mest.

Så står vi där. Jag har målat upp den här scenen i mitt huvud för många gånger och för en gångs skull blir det precis som jag tänkt mig, fast värre. 

När hans mamma börjar skaka mjukt av gråt när de kramas brister det och sedan finns det inte riktigt någon hejd. Han kramar sin pappa sin syster och sen mig och jag känner inget annat än snälla, åk inte, stanna här, jag kan inte vara utan dig. Men när vi tummas på att inte försvinna från varandra trots att han försvinner att tag känner jag att jo jag kan visst, det här blir bra, men fan i helvete vad fucking ont det gör. En kyss en sista desperat kram och sen går han. De minuterna när hans ryggtavla hamnar längre bort och snart inte syns alls påminner extremt mycket om när min hund skulle avlivas för 2 år sedan. Desperationen i men snälla bara en till kram, en sista stund av närhet. GÅ INTE SNÄLLA FÖRSVINN INTE

Men det gör han ju ändå, såklart. Och jag lyssnar på Make Love, vår låt, när jag åker i bilen hem. När vi bara hade varit tillsammans några månader sa han att när den låten dör, då dör vi men när jag sitter där i bilen känns den låten mer levande än någonsin. Vad är logiken i det?