Du och jag ska aldrig dö, men älskling, vi ska alla en gång dö.

Jag brukar alltid, alltid gå de tio minuterna från slussen till lägenheten, men idag tar jag tunnelbanan. För jag kan inte gå, varje steg känns för mycket. Jag vill bara komma fram nu nu nu och få det överstökat. Vill bara bli av med klumparna som är som monster i hela mig. En liten, liten del av mig är konstigt nog förväntansfull. Antagligen för att bli av med monstrerna. 

Jag står upp för jag vågar inte sätta mig ner, jag tänker då kommer jag inte upp igen. Jag tittar på folk och undrar om de vet att mitt liv är på väg att helt förändras. Om det kan synas, någon slags utstrålning att jag, jag är på väg att ta en vändning i mitt liv. Jag lyssnar på Lana Del Rey, varför vet jag inte, jag vet inte varför jag plågar mig så. Varför jag ens lyssnar på musik. Förmodligen för att försöka döva allt kampande i mitt huvud. Du måste det här, det kommer bli bra sen, allt kommer bli bra.

Det sticker i axlarna, ja axlarna, när jag ser pizzerian och trapporna upp. Öppnar porten. Andas lugnt men nej det går fan inte att andas lugnt. Lägger ner hörlurarna, plingar på dörren, tar ett djupt andetag men det blir en dubbel - kanske trippel - andning istället. 

Så

Öppnar 

Du

Och du är så jävla jävla vacker och det gör så jävla jävla ont för det är musik i bakgrunden och du ler.

Du ler, men jag gråter. Jag gråter så fort jag ser dig för att du inte förstår något, för att det här är något jag gjort utan dig. Du är som ett barn på julafton innan julafton är på väg att förstöras helt av något du ännu inte vet om. Vi kramas och det är längtande men stelt.

"Vad är fel? Är du inte glad?"

Jag ber dig sätta dig ner, frågar om vi snälla bara kan sätta oss ner. Sen säger jag att jag inte vet hur man gör, vad fan man ska säga. Att jag vill vara med dig tills du åker, men att jag inte orkar något abrupt. Jag vet inte riktigt vad jag säger mer men jag pratar om att fan jo jag förstår jag skulle självklart träffa min vän om hen låg på sin dödsbädd men alltså det här är fan inte samma sak. det är det bara inte. Och jag vill ju vara med dig. Men jag kommer inte palla det på det viset, fan det är ju DU som åker, jag lämnas ju här. Fan, förstår du?

Och han säger ett tyst okej, jo om du mår bäst av det jag vill ju bara att du ska må bra

Då

Brister 

Det

Hur har jag någonsin förtjänat dig? 

Jag sätter mig i hans knä och klamrar mig desperat fast kring hans hals. Vi kysser varandra och jag säger jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig så jävla dödsmycket jag kommer alltid göra det okej

Vi sitter mitt emot varandra 5 minuter senare, Och nu är det han som gråter. Något kanske har gått in för du säger nej, nej, nej jag vill inte.

Den jävla väggklockan tickar på, det är så ironiskt. Den tickar så jävla högljutt i bakgrunden och det känns som om det är eldvågor i luften, men inte på ett värmande sätt utan som om vi måste där ifrån. Jag måste därifrån.

Jag måste härifrån, jag kan inte vara här

(SÅ JÄVLA ÄCKLIGT EGOISTISK DU ÄR FYFAN FÖR DIG) skriker det i mitt huvud men:

Du, förlåt, men jag måste gå, behöver jag oroa mig? Kan du ringa någon? Jag kan komma sen om du vill, du kan ringa mig, men nu måste jag gå, jag bara måste ut. 

Du reser dig upp och du ska snyta dig, vi står utanför badrumsdörren, vi ska kramas hejdå men så klamrar du dig fast vid mig och säger att jag aldrig får försvinna ur ditt liv. Jag säger nej, aldrig, jag lovar. Du gråter, jag gråter. Du går in i badrummet och jag går ut genom dörren.

Jag torkar mina tårar och jag går, trots att det är en helt omänsklig kraft som drar mig tillbaka. Med samma omänskliga kraft tar jag mig ut genom porten. Går rakt fram, rakt rakt bestämt fram bara bort. Sen sätter jag mig i en annan port och jag förstår inte vad fan som har hänt. Det här är inte på riktigt, tänker jag. Det här är fan inte på riktigt.