Vad jag saknar:

Att höra mammas röst maaat, dundra ner för den gamla spiraltrappan och mötas av kvällssolsreflektioner på det mörka trägolvet och mamma som sitter i fåtöljen närmast fönstret och läser kvällstidningen. Levande ljus överallt och doften av pappas tomatsås med mycket vitlök. Hur han anstränger sig för att portionerna ska vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Strör parmesan jämnt och så tre basilikablad på toppen.

Hur varje middag inleds med bråk huruvida tv:n ska vara på eller inte. Ja, till och med det saknar jag. Hur jag och mamma skrattar tillsammans åt pappa och mina och pappas blickar åt mamma. Suckande och himlande, men kärleksfullt. 

Att varje dag slås över hur stor lillebror har blivit. Och klok.

Att komma in i sovrummet där Ossian och mamma skrattar åt hollywoodfruarna, vara överspeedad och de himlar med ögonen åt mitt nonsenssnack. Så kommer pappa upp från studion och det blir familjesammankomst innan läggdags. Somnar trygg och älskad på min tempurmadrass, ibland med pappas pianospel från nedervåningen som godnattsång. 

---

Vakna upp på morgonen av hans 44 alarm, väcka honom 45 gånger och vakna till precis när jag somnat av hans schampoodoft och blöta omfamningar. Hur han säger puss älskling, vi hörs sen, ha en fin dag och hur han ändå dröjer kvar 15 minuter för att jag ber honom sömndrucket.

Gå upp, sätta på moccabryggaren och tills det bli klart alltid bränna mig på duschstrålen för att han alltid duschar i kokhett vatten. Låna hans prickiga strumpor och småjogga 2 minuter till skolan, alltid lite för sent.

Behöva kränga av mig klädesplagg för klädesplagg i trapporna upp till estetkorridoren och till slut komma in i teatersalen och lägga mig mitt på golvet framför alla andra. Höra Antonios brytande och alla ser så förbannat trötta ut men 20 minuter senare dansar vi omkring och ligger sedan i högar. 

Ta luft på brandtrappan. Någon föreslår öl på Charlies efter skolan och nästan alla är på. Trots att det är tisdag.



Jag saknar att komma till de här. Och vi kramas och det är lite uttjatat, efter flera års häng, men vi kan varandra. De är på något, inte så konstigt vis, så jävla trygga.

Saknar att äta pannkaksfrukost i Fannys soffa framför flera avsnitt Misfits. Vi är dagen-efter-sunkiga och har lite ångest för uppsatsen / kvällens kommande föreställning men svårare än så är inte livstillståndet. Vi ligger i högar under hennes täcke och vi är som när vi är ensamma (sitt sanna jag), fast så himla lite ensamma

men. nu.
Jag ska vara ärlig: jag är så l e d s e n. Jag känner mig ensam. Jag har saknat Elias konstant i 3 dagar. Har vaknat upp mitt i natten och allt känns bara fult och fel. Det är synd att CSN inte kom 2 dagar tidigare denna månad, eller kanske tur, för hade fallet varit så hade jag suttit på ett tåg till Stockholm imorgon. Jag vill för första gången sen jag flyttade hit hem. Vet inte om det beror på mitt ynkliga sjuklingstillstånd men jag saknar min familj så panikartat mycket. Vill hänga på Skeppsholmen med Flora och ta igen den senaste veckan, gå på halloweenfest med min högstadieklass, äta frukost i Agges kök, äta middag hos Johanna, dricka kaffe med Klara-Tuva, ligga i en säng och skratta med Freja å Mary osv osv. Vill bara vara med mina tryggaste bästa personer NU. *Går in på SJ för att kolla om det släppts billigare sista-minuten-biljetter*

(vilket det såklart inte har)