Tomhet

Jag har saknat dig så många gånger

Längtat fler

Längtan är vilddjur i bröstet, springandes flämtandes med hovarna hamrandes. Saknad är vilddjur, infekterade, i hela jävla kroppen. Vill bara ha bot. 

Men den här saknaden är något helt annat. Det är inga vilddjur, det är inget alls, det är bara en tomhet. Bitterljuva minnen som får blodet att pulsera och tomheten att skrika. 

Jag har försökt att skriva om saknaden, försökt ventilera genom ord, men det går bara inte. Allt är bara minnen, utsuddade av tårfyllda hornhinnor. Det,

och tomheten.

Hur kan något så ihåligt kännas så mycket?

Jag vet att du är så jävla långt borta så att du känns precis det; så jävla långt borta, är ju BEFOGAT. Men du känns bortom så jävla långt borta. 

Det är konstigt hur något som varit hela ens liv i mer än 3 år plötsligt inte är annat än en skrikande tomhet och gråtsuddiga minnen.

Kan du inte bara komma tillbaka ett litet tag? Eller så kan vi leva om våra bästa stunder bara en gång? Allt jag vill just nu är bara att ännu en gång få känna den fullständiga lyckan över att du är min och jag din; att vi älskar varandra så djupt två bara kan. 

Men det skulle räcka med en kram eller två. Just nu skulle jag behöva att precis du höll ihop mig. 

(Bara det faktum att jag behöver hållas ihop precis just nu för att det är en övermänskligt smärtsam tomhet i mig, tomhet som skriker efter dig, efter det vi var)