HER HEART GALLOPED AS LOUDLY AS A CRAZED HORSE ON A WOODEN BRIDGE.

Jaha hur skriver man en text om ångest utan att det blir för pretentiöst eller för utlämnande? Det vet inte jag för jag har ju aldrig gjort det men nu fick jag ändå en fråga om att göra just det och tänkte att jag kan väl ge det ett försök. Vill bara poängtera detta:

1. Det känns halvjobbigt pga. oro för att någon några jättemånga alla ska tänka 

-men guuuuu vem tror hon att hon eeee jävla prettotönt som snackar om ~ångest~ som om hon tror att hon är någon himla expert. 

-men guuu vad pinsamt utelämnande hon är varför skriver hon detta?

-men. gud. kom inte här och prata om ångest för DU VET INTE VAD ÅNGEST ÄR

2. Det känns helokej ändå för jag tänker:

-men gu alltså NEJ jag är ingen himla expert och det vet jag! Men jag rider ändå en två eller tre dagliga turer på ånghästen och jag vill väl berätta om de senaste årens erfarenheter, typ, och jag har ändå gått i KBT i ett år och lärt mig ett och annat. 

-men gu alltså ja jo kanske. men att jag eventuellt kan *hjälpa någon* litelite med hästen med straff att vara utelämnande känns som en okej deal, dessutom har jag redan förlorat allt vad stolhet innebär med denna blogg.

-men. gud. JO. jag kanske inte uppnår samma ångest som du, ni, någon, men ångest är universiellt och ändå SUPERindividuellt. och detta är MIN ångest, inte din.

Ok, då kör vi?

Jag går i åttonde klass och jag är på väg hem från bussen. Har suttit hela vägen och lyssnat på Kent och jag känner så himla himla jättemycket i bröstet tänker jag. I skolan har jag legat på en bänk och panikgråtit åt något jag inte minns men det kan mycket väl vara något påriktigtjobbigt eller bara ett MVG minus på senaste provet. Jag går av bussen och det är vinter och frost och SVINKALLT och när jag går där får jag den här rösten som jag får ibland ganska ofta i huvudet att My, du är så jääävla dålig. Du är korkad ful tjock egoistisk självupptagen och en bitch som inte någon vill vara nära. 

Så jag lägger mig i ett dike. Jag lägger mig i ett dike för jag kan inte andas för den här rösten paralyserar min andningsförmåga. Jag vet att andning är något som sker per automatik men för ett tag tror jag att jag på riktigt ska sluta andas. Andetagen är flämtande och jäktande, som en person i morgonrusig kollektivtrafik som hetsigt armbågar sig fram bland en folkmassa. Så jag håller andan. Som för att sätta en stoppkloss på andetagsdörren som helt stängt sig. Stoppar för att öppna upp, börja om. Kom igen andetagen ANDAS PER AUTOMATIK som ni brukar. 

Det är iskallt och klockan är 22 men himlen är helt kolsvart så att det blir ljusare när jag blundar. Jag blundar, huttrar och ligger i det det jävla diket tills jag liksom kan andas ordentligt igen. Sen reser jag mig upp, går hem och låtsas inte om

Jag har för någon månad sen börjat Södra Latins gymnasium. Det är höst. Vi sitter i caféterian och panikhamstern som föds ibland börjar springa på hjulet i mitt hjärta. Det blir suddigt för ögonen och klasskompis ett märker något, frågar hur jag mår. Jag svarar jo bra eller nä jag måste göra något, kan inte sitta kvar här, hm jag tar en promenad. Egentligen, så vill jag att klasskompis ett och två ska fråga mig mer, eller gå med mig. Men klasskompis två säger okej ses sen! och jag går iväg. Går runt i cirklar på skolgården och vet. inte. vart. jag. ska. ta. vägen. 

Så jag går till toaletten. Jag går in på toaletten och jag lägger mig på det minimala golvet, trots att jag är i peaken av min bakteriefobi, för jag har en springande hamster i hjulhjärtat och hamstern vill inte sakta ner, inte hoppa av, inte försvinna. Jag ligger på golvet och jag försöker gråta, försöker tänka på sorgliga saker så att jag ska gråta ur mig paniken, kanske få hamstern att försvinna. Men det går inte. Det är tomt torrt och allt är stilla utom inuti hjärtat. Jag ligger i fosterställning och jag börjar gunga lite mot knäna för jag kan inte bara ligga sådär stilla då kommer något inom mig snart explodera. Inget hjälper. Jag kan inte vara lugn i det som är utan jag har panik. Stilla stilla panik. Tar fram mobilen ringer Elias som inte svarar, smsar istället en nära vän och skriver att jag har panik och inte vet vad jag ska göra att jag bara behöver lite kontakt med någon. Jag får svar och distraheras efter ett tag och så boom faller hamstern av hjulet och paniken är nästan borta. Jag går ut och har missat halva lektionen så jag sjukanmäler mig och går bort från ångestklossen till skola. Jag går ut, bort och när klasskompis ett eller två smsar och frågar vart jag tog vägen så låtsas jag inte om

jag kommer dö jag kommer dö jag vill dö, herregud jag kommer fan dö jag kan inte ANDAS det sticks i fingrarna gå av bussen gå av bussen nu innan du dör här haha förstå vad pinsamt med folket omkring gud ska jag säga till någon att jag sitter här och är påväg att dö? hallå jag dör lite, nej My du kommer inte dö det är okej det är okej AH vänta varför känner jag inget i armen, varför kan jag inte lyfta armen? den går inte att lyfta herregud jag har blivit förlamad. nu krackelerar det i revbenen något har pajat men jag kan inte lyfta armen för att känna efter. sätt dig upp, res dig upp du kan inte ligga här på golvet. jag biter i armen jättehårt för jag kan inte skrika och någon knackar på dörren och någon ringer och jag kan inte höra för det ringer i öronen som när man sprungit jättelångt jättefort det är verkligen precis så. jag kanske dör nu, men det kanske vore skönt så slipper man må såhär men gud jag får inte tänka så, inte alls så, du mår ju inte ens dåligt ditt hemska fan, du har inga problem, du har inte rätt att må såhär! du måste sluta må dåligt för det är inte på riktigt. jo men jag dör ju! jag kan ju inte andas! du inbillar dig! gör jag? men varför KÄNNS DET SÅ DÅ VARFÖR KÄNNS DET SOM OM JAG SKA DÖ PÅ RIKTIGT

För ett år sedan skulle jag sagt: Er ångest skall aldrig förminskas. Den är på riktigt, oavsett vad den framkallas av. 

Idag säger jag: Er ångest skall aldrig förminskas. Den är på riktigt, oavsett vad den framkallas av.

MEN. 

Vi är människor. Vi reagerar på saker och på intesaker, vi känner, vi fungerar. Och det kan tyckas konstigt att det ibland trycker på bröstet trots att vi kanske inte känner oss förtjänade av det. Men vi är människor. Och vi reagerar. Vi får ångest. Av fulla tunnelbanor, av spegelbilden, av gårdagens fylla, av för lite pengar på kontot, av sjukdom, av ledsna familjemedlemmar, av mat, av sig själv, av att prata inför folk, av att vara för mycket, av att känna sig korkad, av att känna sig skrytig, av vita saker, av lukter, av sin familj, av sina vänner, av sin sexualitet, av träd, av stolar, av spindlar, av döden

men också 

av ingenting alls

Och det är fucking okej. Din ångest är bara din ångest och känner du den så är det på riktigt. 

Den värsta sortens ångest för mig är ångesten över ångesten. Av nej jag får inte må såhär, det är inte befogat. FUCK BEFOGAT? Hörni. Vi är människor. Så förminska aldrig det ni känner, men gör det inte heller till en större sak än vad det faktiskt är. Det är en psykisk och fysisk reaktion på något helvetiskt eller bara ingenting alls och det är vad det är.

På mitt första KBTmöte grät jag jättemycket när psykologen frågade mig varför jag satt framför honom. Jag sa: jag vet ju inte, haha, jag har nog ingen rätt att göra det, jag har en fin familj, jag har massa kompisar, jag har lätt för mig i skolan pluggar inte mycket men får bra betyg, jag har ett lyckligt förhållande, jag har massor av intressen - nästan för många -, jag har aldrig varit med om något väldigt traumatiskt, jag är frisk, allt är bra gud det låter nästan perfekt, förlåt jag ska kanske gå.

Och han sa:

Men My, vi är inte här för att prata om ditt sociala liv; hur det ser ut runt omkring dig, vi är här för att lösa det som korvat ihop sig inom dig, det som finns i ditt huvud.

Och vi pratade. Massor. Ibland satt jag helt, helt tyst och lät honom prata alla 50 minuterar. Bara nickade instämmande ibland, slängde in ett "nja" eller "jo precis", lutade huvudet mot väggen i uppgivenhet eller försvann iväg. Ibland babblade jag non-stop tills oj nu har visst hela tiden gått jag får nog ge respons nästa vecka. Någon gång bara grät jag. Någon gång pratade vi bara löst om hur min helg varit. 

Och jag lärde mig. Massor. Jag fick: ventilera-förstå-analysera-acceptera. 

Jag tror att det viktigaste jag lärde mig var att den egentligen enda vägen till att bli av med sin ångest är att exponera sig för den. Oavsett om det handlar om att våga ta den där bussen, eller att äta den där måltiden, eller att inte tvätta sina händer 2 gånger i timman för att undvika ångest. För vi lurar oss själva när vi hittar den enkla vägen ut, vi säger till hjärnan att gör du såhär blir du av med ångesten. Och ja, det blir du kortsiktigt. Om du undviker stora ICA när du ska handla undviker du också den plötsliga ångesten du skulle fått om du gått in där. Men i längden fylls bara ångestsäcken på. Till slut drunknar du och måste hitta ännu fler snabba utvägar; efter ett tag kanske du inte ens vågar gå utanför dörren.

Så ni som någon gång, då och då eller dagligen rider ånghästen: exponera er för den. Ja, utsätt er för den. Välkomna den och försök rationalisera den. Acceptera att den finns, att den hälsar på ibland. Hur konstigt det än låter: försök att bli lite kompis med er egen ångest. Istället för att blunda för att vågen kommer och drunkna i det, rid med vågen. 

Jag har flyttat hemifrån. Det har precis blivit september. Jag ligger i min säng och hör skratt utanför dörren som jag försöker döva med mitt täcke. Jag tänker på pengar pojkvän teater och mitt eget jag. Så känner jag hur något sänks över mitt bröst. Det är som en gigantisk mjukhård jättemassa lägger sig över min bröstkorg och jag svär att jag tror att jag faktiskt fysiskt sänks djupare ner. Jag tänker:

jaha, så var du här igen. Jävla skitångest du är fan inte välkommen fucking försvinn. Jag tänker: okej nu skulle jag rent hypotetiskt kunna få en panikångestattack för det påminner lite om det, jo visst gör det det, nu börjar jag andas snabbare, japp det gör jag, ooh det är lite panikartat kanske hm jo det är det. okej då andas vi lugnt My nu. Andas in ut in ut, puuuh, långa djupa andetag tänk att det ska fylla hela hela kroppen din. Känner du ner i tårna hur andetagen fyllt din kropp? JA! JA! Och massan löses upp i takt med mina lugna tankar, löses upp utan att jag riktigt märker det. Kondenserar, flyger iväg. Och jag känner andetagen ner i tårna och tänker 

FAN VAD SKÖNT DET ÄR ATT ANDAS

ANDAS ANDAS ANDAS, andetagen är fan ljuva. 

andas är att välja,

att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".

andas är att välja,
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".

Att göra det man aldrig tidigare gjort
           badas i stark färg, gråta helt högt
på jobbet, skrika "faaaan!"

andas är att klättra upp i ett träd och släppa taget,
bre ut sina nyckelben och försvinna.

sväva iväg helt utan
skam i kroppen, vråla

"blåbärsdag".

(Bob Hansson)