Frityrolja, sushi, depp och mormorhäng

Det är onsdag morgon och jag åker med pappa in till stan för en snabb liten frukost i Sveriges radio-huset. 

Sen promenerar jag över Djurgårdsbron mot Gröna Lund.

Dricker kaffe och lyssnar på peppig musik för att försöka komma in i bra flow. Sen går jag till hamburgerhaket mitt emot Grönan, där jag fått nån slags anställning

Lär mig kassan, får visat för mig vart alla stora frysar med nuggets ligger och vart jag ska fylla på muggar. Får ta emot kunder, lär mig knapptrycken och att jag absolut inte får dricka något (vatten) synligt för kunderna eller hänga på disken bara för att det är tomt.

Efter 4 timmar får jag 20 minuters paus och slänger i mig salladsblad och falafelbollar samt läser igenom alla sms (~POPPIS~)(en tjej sa att 3 stycken fått sparken senaste veckorna endast pga mobilanvändning så jag vågar inte ens ta selfie inne vid kassan, hehe ok rimligt kanske?)

16:30 är jag klar och pappa hämtar upp mig då han precis slutat repa. Jag vill först gråta av utmattning och skammen över att jag är så totalt färdig efter bara 6 timmar. Mina ben värker och jag bara FATTAR INTE att folk jobbat flera år, stått upp och fyyy. Men så säger pappa att vi ska köpa sushi och jag tänker GU vad nice och GU vad nice att jag faktiskt har något konkret att göra nu, även om hela jag luktar frityrolja och ska jobba hela helgen utan OB. 

Kommer hem med sushipåsen i högsta hugg och trädgården är i full blomster och eftermiddagssol. 

Äter ljuvlig sushi framför ljuvliga pioner men kan inte sitta still med benen, är helt uppe i varv och kan inte alls landa

Sen äter jag jordgubbar å glass med mina underbara härliga föräldrar och vi skrattar och jag känner mig lycklig i den stunden

Sen, som väntat, kraschar jag. Ligger apatisk i kökssoffan i x antal timmar. Går ut till hängmattan och ringer samtal för att be om ursäkt för min isolering/mitt dåliga stöd/jag

21:00 kollar jag och mamma på Morden i Midsomer men jag sitter mest och sms:ar med den som gör att jag vill gå upp på morgonen just nu

På kvällen har jag ångest. Ligger sömnlös, lägger mig på golvet, går upp i sängen igen, tappar känsel i armarna, paniksms:ar. Somnar till slut med rösterna "150g-meny tack" "en El-Paso med ost och extra stor läsk" (JA helt seriöst) i huvudet. 

Så torsdag morgon och jag äter frukost i sängen för jag orkar inte riktigt sitta upp på en hård stol

Sen åker jag in till stan för att möta mormor. Somnar på bussen och tänker att det enda jag vill göra är att sova, tills allt det här trötta trista fula bara försvinner. Men jag tar tunnelbanan till Vasaparken och så möter jag i alla fall mormor för besök på Sven-Harrys konstmuseeum. 

Men först blir jag bjuden på fika. Och nästan på en gång hamnar vi i allvarlig diskussion. Vi ventilerar (jag) och ger respons (hon). Vi pratar om livets nedgångar, gnäll, krav, föräldrar, döden, sorg, att ta sig igenom det, demens, rädslor, att det inte är ok att må dåligt när andra mår sämre, att det visst är ok iband osv. Och jag tittar på henne och är så glad för att hon finns i mitt liv.

"Fotoförbud My! Jag har alldeles för mycket skrynklor för att vara med på bild". Men jag tänker att hon är alldeles för vacker å bra för att inte vara med på bild.  Fina kloka coola mormor. 

Sen går vi in och ser utställningen "Svenskt mode 2000-2015". Blir kär i den här sidenklänningen från Rodebjer. 

Och dessa var häftigast, så sjuuuukt mycket arbete bakom alla detaljer 

100 meter tyll för att få till den perfekta cirkelformen

Skulle inte banga på att gå på cocktailparty i den här hehe

Avslutar med varsin smörgås och en citronpaj att dela på på Ritorno. Sen ringer jag en taxi till henne och så åker jag hem. Gladare och med mycket mer energi <3 MORMOR.

Nu ligger jag dock i sängen igen. Jag är ganska så säker på att jag har brister hit å dit (inte de uppenbara personlighetsbristerna nu alltså, utan JÄRNBRIST) men har någon någon annan tanke? Vaaaarför är jag så trött?????? Vill bara sova. 

Istället ska jag nu ge mig ut på PW i kvällssolen. Kan nog bli bra. Puss på er!!