Stockholm I love you but you're bringing me down

Om platser som gör finont



Kliver ut bilen och slås av pizzadoften från hörnet. Det sticks till i bröstet. Portkoden är densamma och mina fingrar stryker välbekant över knapparna. Det känns som förut, konstigt hur portkordsknappar kan kännas som förut

Men inte riktigt som förut

När jag kliver in sätter jag mig på huk på golvet för att andas ut. Krukväxten var tung och hela lägenhetens tomrum gör det ännu tyngre att andas. Ser på stolarna där vi satt. Där han satt och jag i hans knä. Höll om, skakade, svar på att älska oavsett vad. Reser mig upp alldeles försiktigt och stryker över fönsterbläcket där vi firade hans brev. Brevet som var något slutgiltigt på vad som skulle hända. 



Minns lyckan jag kände för din skull med tårarna som rann för vafan du kan ju inte åka på riktigt. Ser på sängen där vi låg och höll om varandra så många nätter. 



Vinden. 2 kartonger. Öppnar försiktigt och tar försiktigt i böcker om saker jag aldrig förstod mig på. Ser den vita skjortan med apoteketlogga och andas in den lilla lilla doften som finns kvar. Kanske inbillar jag mig men den lilla lilla doften är alldeles överväldigande. Det brister. Jag brister. Ut i gråt och inom mig och allt brister när jag ser jackan som jag tar på mig och sjunker in i. Stilla gråt. Letar i fickorna efter något mer, något mer som kan få det att kännas som om du är närvarande en liten stund. Hittar bara en biobiljett och ett gammalt mynt. Isbjörnsreflexen tar jag av. Låtsas att du sitter bredvid och tittar på den. Lägger ner den i min egen ficka. Vill ha den kvar. Vaggar fram och tillbaka, fram och tillbaka i någon slags stilla gråt som ändå är brutal. Får den panikartade insikten att det aldrig mer blir då. Det går inte ens att återupplevas genom samma stol, samma fönsterbläck, samma säng. Inte ens genom en liten liten doft av dig. Hur ska det gå att återupplevas genom det, genom att sjunka in i din stora jacka. Du är ju inte här. Du och jag kommer aldrig mer vara vi, inte här, inte nu