Världens bästa människor. Pt. 3

Lisa


Åh jag vet inte riktigt vart jag ska börja med den här personen. Lisa och jag gick i samma klass i högstadiet och vi blev nära vänner i åttan/nian. I sjuan såg jag henne som en blandning av cool clown och lite töntig mes. Jag trodde nog inte att vi hade så mycket gemensamt, hon var så himla snäll (jag såg ner på ordet snäll förut, haha). I alla fall så var jag och Paulina med henne i ett grupparbete i hemkunskapen. Där någonstans började vi umgås och sen i hösten på nian blev vi nära vänner. Jag, hon och Emma började hänga massa och blev världens bästa trio. Det tog ändå ett tag innan vår vänskap kändes så självklar och trygg som den gör idag, för i början var Lisa väldigt stängd. Lisa hatar när man säger det, men hon är en naturbegåvning. På i princip allt. Hon är stört smart och musikalisk, var en av de bästa på idrott och målar/ritar/tecknar fantastiskt, men det är inget som gör en avundsjuk (bara lite), för hon är så ödmjuk. Men det bästa med Lisa är hennes personlighet. Hon ger andra människor så mycket. Hon är förstående och bryr sig om på ett sätt som få gör. Någon gång där i nionde klass blev hon i alla fall så jävla dödsviktig för mig och är fortfarande en av mina allra viktigaste personer. Jag vet på riktigt inte vad jag skulle ta mig till utan henne i mitt liv.  När jag inte vet vart jag ska ta vägen är hon en av de första jag ringer, för hon vet precis vad som ska sägas och inte. Hon har räddat mig på många sätt och gett mig så mycket. Det är få personer som man helt ärligt kan säga att man tror man kommer ha kvar nära inpå hela livet, men Lisa är en av dem för mig. Jag älskar henne så mycket.

Emma

Emma gick i klassen jag började i år 2007, sjuan. Vi pratade första gången med varandra efter att vi varit några från klassen och sett på "I taket lyser stjärnorna" för att vi båda grät hysteriskt efteråt. Varför vi sen kom att umgås är en hemlis, men jag kan säga att efter några gånger där vi varit bara hon och jag var vi båda fast. Vi hade så sjukt kul ihop och kunde verkligen prata om allt. Vi hade HELT olika roller i klassen och när vi började hänga pratade folk väldigt mycket om det, folk sa att jag utnyttjade henne (Emma sågs som blyg och jag som bitchig & bossig) och andra hemska saker. Men vi skrattade bara åt det och hängde mer. Efter ett tag förstod nog folk att vi var en oskiljaktig duo. Vi sov över tre gånger i veckan, gick till Nacka Forum och åt lunch istället för i skolan och satt liksom ihop. Jag minns att jag i nian skrev om henne på min blogg och min mamma frågade om vi var tillsammans, som ett par alltså. Nu hänger vi inte lika ofta men är lika bra vänner för det och det tror (vet) jag att vi alltid kommer vara, vilka vägar vi än tar, så att säga. Emma är lite tokig, hon kan sitta och sjunga för sig själv i ett hörn och hon behandlar sina marsvin som om de vore människor. Emma är min mest oförutsägbara kompis, så smart, får mig att skratta massa och är en av de tryggaste personerna i mitt liv. Ni vet när man känner att man bara vill vara helt ensam och inte träffa en enda person? Så känner jag aldrig för Emma. Jag vill alltid vara med henne. Hon gör mig så himla glad i alla lägen.

Paulina

När jag började i Paulinas klass i sjuan var hon en "fjortis" som aldrig var i skolan. Efter ett tag började jag hänga med tre stycken tjejer och en av dem var Paulina. Sommaren mellan sjuan och åttan umgicks vi första gången ensamma och hösten i åttan var det vi vi vi hela tiden. Paulina gjorde den tiden till en av de bästa perioderna i mitt liv. Det är konstigt att tänka på hur lite vi umgåtts gymnasieperioden med tanke på hur mycket vi behövde varandra genom högstadiet, men ibland blir det ju tyvärr så, andra saker kommer i vägen. Grejen är att trots den lilla tid vi lagt på varandra de här åren så är vi ändå så himla nära. Paulina är en av de bästa människorna jag träffat någonsin. Hon är sjukt intelligent och empatisk och det finns få som förstår mig som hon gör. Paulina är jazz för mig (hon lyssnar nästan uteslutande på det) och helt sjukt musikalisk. Hon har en helt knäpp men underbar familj och jag älskar att vara hos henne. Hon har svårt att lita på folk och släppa personer nära inpå men när hon väl gör det med någon blir hon väldigt intensiv med den personen. Jag blir också intensiv med människor och det var det som hände där i åttan. Vi upptäckte hur bra vi var tillsammans och så var det liksom vi mot världen. Jag kan sakna det så mycket att det nästintill gör ont men är ändå så jävla glad att vi fortfarande är så viktiga för varandra. Hon kommer alltid vara viktig för mig.

Alice

Det här är sorgligt att skriva. Men. I alla fall. Alice lärde jag egentligen känna från början för att hon var med Elias.  Var med som i att de tyckte om varandra mycket. Jag läste hennes blogg i smyg och ogillade henne så mycket. Så började jag Södra Latin och där gick Johanna Thorell, som jag lärde känna och som sedan innan var nära vän med Alice. Den 6 februari skrev jag i min dagbok: "Idag kommer jag kanske träffa ENKELV. Jag ska på födelsedagsfest hos Johanna och Alice har attendat. Herre. Gud." Och på kvällen åkte jag till Johanna och där var Alice, precis som jag väntat mig.  Hon hade vit tunn skjorta och silverörhängen och jag blev arg för att hon var så snygg. Trots att jag var tillsammans med Elias då; jag hade… "tagit honom ifrån henne" och hon var tillsammans med Guido, killen som gick i min bästis klass. Jag gick fram och hälsade på henne och det blev megafiasko men en timme senare sa vi "vi kanske borde prata med varandra" och så hamnade vi i Johannas säng där vi var 2 timmar till. Jag följde henne hem och bara några dagar senare hade vi en planerad fika. Jag gillade henne från första stunden där i sängen på Johannas fest. Vi skrattade åt att vi klickat så fort trots omständigheterna och den våren blev vi nära vänner. Sådär så att jag ville hänga med henne hela, hela tiden. Vi åt halloumi och lantchips på hennes balkong, promenerade armkrok på götgatan och träffades på varandras håltimmar. Elias tyckte det var jobbigt att jag umgicks med henne men jag kunde inte låta bli för jag tyckte så mycket om henne. Alice är en så jävla bra person, verkligen en sådan man vill ha i sitt liv. Hon är ärlig och står upp för det hon tycker. Hon lyssnar och ger tillbaka. Nickar igenkännande och säger något som man svarar "men JA, PRECIS SÅ"  till. Hon är varm, klok, peppig, sårbar och rolig. Det är få personer jag fungerar så bra med som med henne, ni vet när det bara flyter på. Det känns lite som att vi talar ett eget språk när vi hänger. Hon får en att känna sig viktig. Jag hoppas att vi när våren är här sitter på hennes balkong igen.