11.06.2012

paris.

Kom hem från Paris igår. Jag har haft en helt fantastisk helg. Den har på riktigt varit näst intill perfektion. 

Jag flög till Charles De Gaulle i torsdags. Det kändes så mycket i mig när planet landade och jag visste att jag skulle få träffa Johanna om bara en stund. Och mötet sen! Vi var skakiga i säkert tjugo minuter efter första kramen. 





Efter att ha lämnat mina väskor hemma hos Johanna i Montmartre tog vi metron till ett café/en bar vid namn Le Comptoir Général. Fantastiskt ställe med en inredning av vintageprylar, gamla skolgrejer och massa växter. Där satt vi och drack fruktdrinkar och försökte ta igen allt som hänt sedan sist.

Fredagen vet ni ju på ett ungefär hur den såg ut.



Jag lagade mat till oss och på kvällen var vi på 3 olika barer/klubbar. Träffade folk, dansade, var lyckliga.


Vi vaknade sent på lördagen och var trötta efter fredagens bravader. Nutella+banan är bra medicin mot det.


Tog oss i alla fall ut till slut och promenerade samt hade picknick vid Tuilieres-trädgården.

På lördag kväll hamnade vi på Le Truskel. Vi drack grapefruktdrinkar och hade på oss godishalsband vilket blev mycket uppmärksammat. Flera ville smaka, jag mötte en underbar korean som sa att det var "ett genialiskt drag" och det var det faktiskt; för att få vänner! 


En sunkig man med (förvånansvärt nog) asmycket kontanter bjöd alla runt bardisken på champagne. 


Det tackar man ju inte nej till liksom...
På bilden är Thibault och Vendela. Vendela går i samma klass som Johanna och Thibault är hennes svensk/franska kompis. (:


Kvällens bästa! En kille lärde mig att dansa bugg (någon form av snabb, snurrande pardans i alla fall). Vi dansade superseriöst & fort, fort i säkert en timma. Det var SÅ KUL. Alla stod och vevade med ena armmen i luften medan vi snurrade loss. Han var tydligen professionell pardansare i Frankrike.

Sen stängde Truskel och jag & Johanna hade smärtsamt men viktigt samtal innan vi tog första morgon-metron hem. 
"Jag förundras över hur vi fortfarande kan komma närmare varandra än vad vi redan är, efter över fem år av konstant och själsligt nära vänskap. Att vi kan sitta på en trottoarkant klockan 6 på morgonen och ge varandra så mycket trots att vi redan egentligen vet allt om den andra. Det är så oslagbart och ovärderligt och jag tänker aldrig släppa henne. "


<3



 På söndagen promenerade vi massa. Fotade, var kulturella och sådär.

Och så hade vi picknick vid Seine! Dör på aubergine- & hummusrörorna. 






Det var en så solig & vacker dag.


Vi promenerade längs alla turiststånd, köpte lite olika planscher & vykort och så kollade vi på låsbron (vad den nu heter). Det var ett par som gifte sig och jag blev helt till mig, men Johanna sa att folk gifter sig hela tiden i Paris. Vid Sacre Coeur, vid låsbron & vid Eiffeltornet. Parisklyschan liksom.

På söndag kväll låg vi i hennes säng och skrattade, åt nutella & kollade på videos. Igår var bara ett tyst sorgligt avsked.


Nu är jag hemma och hon 1546 kilometer bort. Är så otroligt himla glad för den här helgen. Det kan låta som en himla klyscha men jag vet på riktigt inte alls vem jag skulle vara utan henne. 

3 kommentarer:

  1. Ååååh! Jag har nu läst båda inläggen och sitter här och dör avis-döden. Och jag vet inte om det är grund av den fantastiskt starka vänskap du förmedlar (för herregud, vem kan missa det? den verkar otrolig..!) eller bara Paris. Eller kanske blandningen? Allt och ett låter helt sanslöst fint..

    När kan du träffa henne igen?

    Åhååå, då förstår jag. Reagerade faktiskt på killnamnet, haha!
    Coco-F var faktiskt en av mina favoriter (bland Cookie Dough) innan den försvann, men jag har verkligen försökt släppa den nu. Buhu.

    SvaraRadera
  2. Ps. Ni är ju hur fina som helst, du och Johanna, förresten. Så sofistikerat frigjorda, liksom.

    SvaraRadera
  3. Tih, kan inte hjälpa att rodna sanslöst av din kommentar. Du, nyfiken på mig? Jag blir smickrad och förväntanfull ned till tåspetsarna och den grad jag nästan bjuder ut dig på en fika på stört. Fast sedan kom jag på att jag inte har någon aning om var du huserar..

    Och tack! Det tog emot att vara så pass öppen angående mycket av min historia och mina relationer, men jag är så glad att jag får så genomfin respons. För övrigt tycker jag din blogg genomsyras av allt du är också, My. Så mycket känslor.

    SvaraRadera