tanken är svindlande framför mig gapar en avgrund, hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej

Jag känner mig bara så himla arg. Jag är arg på dig för att du alltid kommer vara min andra halva men alltid så jävla mycket mer än mig. Ibland kan jag verkligen känna på riktigt att vi är samma person. En kropp, en själ. Du kommer alltid att vara den vackrare & bättre delen av den kroppen och själen. Och det gör, patetiskt nog, så jävla ont. 

Och jag ringer dig och försöker förklara. Ligger på ett garderobsgolv i fosterställning och gråter för att jag är arg på dig och på mig själv och hur vi behandlat varandra de här åren. Gråter för att jag älskar dig så mycket och inte vet hur jag ska hantera den här situationen.

Men mest av allt är jag arg på dig för att du åker. För att du lämnar mig här i gråa Sverige med ångesten. Jag är arg för att du inte kommer dela det här med mig. För att jag vet, trots att vi kanske inte första-prioriterat varandra de senaste två åren, att det kommer vara så fruktansvärt jävla ihåligt i mig utan dig här. Det känns redan ihåligt. 
"Jag älskar dig som en syster och egentligen är jag nog bara arg för just det. Det gör ont att älska mycket."

Vi ligger i gräset på Mariatorget. Går noga i genom en lista med jobbiga saker vi måste prata om. Himlen är mörkgrå och efter ett tag känner vi regndroppar i våra blottade ansikten. Vi förflyttar oss in under ett stort träd. Berättar och lyssnar och tårarna rinner. Vi håller i varandras ansikten med våra händer och vi ler gråtandes. "Ingen kommer någonsin kunna ersätta dig. Du vet, vi vet." Under trädet är vi skyddade men kring oss faller ett sympatiserande regn. "Vi vet."
Om en vecka är du 1546 kilometer ifrån mig och tanken är svindlande.