Klar NU. Jesus. Läs om ni orkar. Kom gärna med respons! (Även om det inte gör någon skillnad)

Vill bara bli lite älskad

Den iskalla snön blir till sipprande vätska av solen som kysser skog och
snö

Vi tar av oss.
Visar knän som ska såras och
handleder som ska bli gyllene.
BLOTTAR OSS
Varje vår. och visst gör det ont när knoppar brister men sen
sen hans sorger sjunga adjö

Det luktade eldsprak, grillad korv och berusning i varje kubikcentimeter i den tjocka luften. Ett dussin gestalter satt ner på den leriga marken och sjöng för full hals. De var till utseendet olika allihopa. En hade chokladfärgad hy, en hade rödlätta lockar dansandes kring hjässan, en hade smala ögon och en annan muskulösa armar. De var en hop av olika muskelbindningar, färger, centimetrar och röstvolymer. De var en hop. Höll i händerna, klappade varandra broderligt på ryggen och sjöng i en enda falsk stämma. Men nu stod visaren på den enes arm på att det minsann var dags för kissgult skum och träbänkar. Ja kom vi fortsätter fira vi drar ut och berusar oss! Skrek dem. De tio som inte sa att Nej jag måste pissa kommer snart och Okej jag följer med, ska fota himlen också den är så vacker ikväll haha. Så vacker ikväll.
Ett rött brinnande klot stod ridå för dem. Den flammande rundningen dök mjukt ner i det mörkblå havet borta i horisonten. Ett jättelikt rosa väsen hade spytt ner himmelsduken som bredde ut sig bortom havet och solen. De stod i tystnad och såg ut över världen framför dem. De stora stenarna var hala av de senaste timmarnas regn men nu lyste solen ihärdigt, smekte långsamt bort regnvattnet från klippblocken.

- Ska vi gå ner?

Hans ögon var smala och brände lika ihärdigt som solen. De var där. Inte på vägen bakom den andres rygg, inte vid gårdagens händelser, inte nere vid den grusiga marken. De var där. Han tog tag i den andres arm. Han rörde vid huden långsamt som darrade till likt ett asplöv så att det blonda håret reste sig. Tog ett mjukt, men bestämt grepp.

• Linus, ska vi gå ner?! Upprepade han.

Den andre, vars namn tydligen var Linus, rörde inte en min utan bara styrde iväg stegen. Han svarade inte när den första ropade efter honom. I bakgrunden hördes fyrverkerier och skrik. Man kunde se hur brasan än spottade ur sig orangea flammor, trots att mörkret snart skulle omhölja de alla.

Linus la sig på ett halt klippblock. Han sträckte ut sina muskulösa armar ovanför huvudet och tog ett djupt andetag. Man kunde se hur hans bröstkorg rörde sig upp och ner i takt med vågornas dramatiska smekningar av klippblocken.

• Och nu? frågade han utan att röra en min.

Det tunga regnet som tidigare fallit hade övergått till en kvav värme och personen som stod upp och såg ner på Linus drog efter andan många gånger innan han svarade. Han tittade sig omkring nervöst och sedan mjukt på Linus.

• Vi kanske skulle kunna gå ännu längre ner. Jag har suttit och målat under ett klippblock där nere. Det är vackert. Ska vi gå dit?

Linus drog för första gången på väldigt lång tid på mungipan. Han öppnade ögonen och hans vänstra smilgrop gjorde sig synlig. Efter några tysta sekunder blottade han de lite sneda tänderna. Och den tryckta stämningen bröts av ett brummande skratt. Linus smutsvita t-shirt åkte upp så att en brun, hoppande mage visades. Han frustade och brummade utan avbrott. I skrattsalvorna viskade han fram ”Du är så... så... himla...Åh, Ben, du är så...”. När ingen mening fick ett slut tystnade han och tittade allvarligt upp på personen han precis kallat Ben. Han tittade länge i Bens smala ögon. Länge och allvarligt. När Ben försiktigt öppnade munnen som för att säga något vände Linus blicken och skrek upp mot himmelen:
- JAG VILL BARA BLI LITE ÄLSKAD!

Och så kom brummande skrattsalvor ur hans mun igen. Ben stod stilla och bevittnade hur Linus mage hoppade värre än förut och så hörde han hur han mellan det ekande skrattet fick fram:
- OKEJ? LITE, LITE ÄLSKAD? SÅDÄR SÅ ATT DU VILL HÅLLA MIN HAND NÄR VI KORSAR ANDRAS VÄGAR ELLER ÄTER LINGUINI MED DIN PAPPA.
Han skrattade och skrattade och skrattade tills det rann salta strömmar längs kinderna. De rann likt en starkt porlande bäck längs Linus solbrända kinder. Ner på hans muskulösa axlar, ner på de mörka klippbocken och ner genom. För att beblanda sig med gamla gula vätskor & havsvatten.

Det rann rann rann och hans skratt skar i öronen. Ben stod stilla, endast lite skakande och såg på de strida strömmarna längs kinderna, ner för klippblocken och på den hoppande magen. Till slut var det bara strömmarna kvar. Magen hoppade inte längre. Skrattet ekade inte ikapp med fyrverkerierna bakom dem. Det bara rann salta strömmar.
Varje vår vi blottar oss
Tar av oss för att solen den bränner ju som iskall snö
Och varje vår gör det ont när knoppar brister men
sen hans sorger sjunga adjö.
Linus låg på klippblocken och klotet som stod ridå för dem hade sjunkit djupare ner i det mörkblå gapet. Gapet hade en midnattsblå färg. Samma innerliga färg som man såg om man tittade noga kring Benjamins nyckelben.
Det gör ont när knoppar brister.
Benjamin gick fram mot kroppen som lealöst skakade i takt med hans egna bultande hjärta. Han satte sig ner kanske fyrtiofem meter ifrån. Spatserade med fingrarna från stenen upp till magen längs revbenen som inte kändes lika tydligt som på han själv. Spatserade vidare längs halsen där huden darrade till likt ett asplöv. Fingrarna vandrade vidare men när de nådde linjen strax ovanför näsvingarna halkade dem. De gled långsamt nerför kinden och klättrade sedan upp igen. Gled och klättrade tills de var indränkta av sorgesalt.

- Får jag kyssa dig?
Linus tittade upp på Ben och svarade med att hårdhänt föra hans huvud mot sitt. Det gick fyra sekunder två minuter och en kvart. Sen var deras fyra läppar rödfärgade deras fyra kinder bergväggar mot ett vattenfall av tårar och deras åtta lemmar tätt ihopslingrade. I en kvart. Tills Linus slet sig loss skrek
- DU ÄR SÅ FEG! DU KAN INTE ENS ÄLSKA LITE SOM JAG VILL UTAN DU ÄR SÅ JÄVLA FEG.

Och så gick han iväg. Lämnade ett långt darrande asplöv kvar. Fyra krampande lemmar, två röda läppar, tusen salta strömmar och ett bultande hjärta.

Det gör ont när knoppar brister.
Det där jävla bultande hjärtat.