Rosa paraplyer och misslyckade bananpannkakor

Heeejj! Nu är det väl ändå dags att blogga! Har ~massa~ att visa (känns det som). Här är i alla fall ett inlägg jag gjorde för cirka 200 dagar sen men glömt publicera:

En kväll lagade jag och M detta: kikärtsnuggets! Jag mixade en smet av typ kikärtor, olivolja, sambal oelek, spiskummin, salt peppar, ägg. Sen rullade vi det till bollar och stekte i sesamfrön tills ytan blev fin. Äts förslagsvis med rivna morötter, turkisk yoghurt och mango chutney (<3). Mycket gott

När vi hade sista Sherlock-avsnittet (finns på netflix seriöst SEEE) kvar kollade vi på det och åt med glass å varma bär

För typ två veckor (edit:4) sen gjorde vi högskoleprovet. Åt lunch på Hummus Bar (ligger precis vid centralen och en lurre med hummus/pitabröd osv kostar 60 kr!).

Murres föräldrar var här samma helg och vi var bla i Emporia där vi åt lunch på vapiano. Jaajaaa allt jag lägger upp är matbilder ok

En frukostkille <3

Det har varit så himla fint i Lund på senaste tiden. Vips en dag så var det rosa paraplyer ÖVERALLT (ovanför ens huvud, i skyltfönster, på caféer). Vi spekulerade ett tag kring orsaken och tänkte först på rosa bandet men kom fram till sen att det var pga någon festival av något slag. Helt sjukt fint i alla fall, önskar det alltid vore så

<3

Murre skulle plugga en eftermiddag och jag följde med

Drack kaffe å så

En torsdag var jag och Nate på Mejeriet på P3älskar. Det var sååå najs. Drack 1 öl och lyssnade på bra artister, träffade folk och mmm. Men sen blev klockan för mycket för mig (working girl) så gick hem med falafelstopp

Fredag på jobbet. Här är två finiskoooollegor: Jenkan och Hanna

Hehe såhär ser vår tavla ut varje fredag (ja det är jag som pyntat)

En söndag gjorde vi brunch

Jag gjorde bananpannkakor. HAHA alltså. Alla bloggare som ba tar asfina bilder på perfekta, så kommer jag med min scrambled pancakes-hög och trasiga tallrik (tappade ett saltkar på så den gick sönder......jag har blivit SÅ jävla klumpig? (Eller har jag alltid varit det men förnekat det?)

På kvällen var vi (jag och bf) på Dag Hammarskölds (det vill säga gatan där Erik Haggan David bor) och blev bjudna på middag och spelade RISK i många timmar. Självklart tog jag inga bilder utan bara selfie på väg hem, på hans pakethållare. Jaja. Var glad i alla fall.

Puss!

Svar pt. 2, om relationer å sånt

Hej My! Jag behöver lite råd.Jag har, precis som du verkar ha, ett toppenförhållande med min pojkvän. 

Men mitt problem är att jag blir så himla svartsjuk/ledsen/panikig när jag tänker på hans tidigare förhållanden/flirtar.Trots att vi träffats i över ett år släpper inte detta. 

Jag bygger upp scener i huvudet om hur de låg med varandra i (numera) vår säng, hur de gjort samma saker som vi gör nu, hur han smekte dem så som han smeker mig. Förstår du? Känner alla så här? Gör du det ibland? Har du något tips på hur man bearbetar bort det? Puss
Åååh. Alltså egentligen är jag nog inte rätt person att fråga för jag är ganska konstig när det kommer till svartsjuka. Såklart kan jag också bli det ibland men inte alls sådär så jag blir ledsen. Och när det kommer till att prata om tidigare kärlekar/flings så tycker jag bara det är roligt. Vet inte om det är min nyfikenhet som tar över, eller att jag är tävlingsinriktad å typ blir så HA jag är bättre än alla innan (eh) men så funkar jag i alla fall, jag FRÅGAR gärna typ om personer som funnits innan mig. Det är nog inte jättevanligt. MEN ok det lilla rådet jag har är väl: sluta jämför, sluta tänk på det. Plåga dig inte. Och om det är oundvikligt, försök påminna dig om att det ni har är alldeles speciellt. Sjävklart finns det saker i relationer & känslor som är allmängiltigt. Men en person är ju aldrig precis samma som en annan, en händelse är aldrig precis samma och det han känner för dig; precis så han känner för dig och hur han är med dig har han inte varit mot någon innan. Det ni har är unikt, det är det som är fantastiskt med kärlek ju. Jag kan till exempel jämföra det här med hur jag tänker inför mig å mitt ex (Elias). Ibland blir jag ledsen på när jag tänker på att han kommer älska andra osv (ja, trots att jag är helt över honom och älskar en annan) men då tänker jag på att det jag och Elias hade kan ingen annan ta ifrån oss, det var något mellan oss och just det kommer inte uppstå igen. Kanske träffar han någon han passar med bättre, älskar mer, njuter mer av. Och det är ju jättefint i sådana fall. Men det de kommer uppleva med varandra är deras grej. Precis som att det jag och Elias hade ihop var vår grej. Hm nu blev det lite luddigt men hoppas du förstår jämförelsen - kort sagt: hur han smeker dig, även om han smekt någon annan precis likadant, är unikt. Eftersom att det är en annan person i en annan tid.

Hej MY! Hur ser du på lika/olika matvanor i ett kärleksförhållande?- är det viktigt, avgörande? Bör man döma någon på detta område innan man går in i ett förhållande (nej!! Men vad anser du? Kan det bli problem?) Jag är nämligen vegan, och umgås i fler olika vänskapskretsar där vissa gärna käkar blodigt och andra käkar som mig veg. Jag dömer ingen, och vill så klart inte heller bli bedömd!!!! Vill att vänner och min framtida fantasiska man ska acceptera det, om han nu inte är vegan spelar ingen roll men tror du att helt olika kostvanor kan sätta käppar i hjulet? Jag tänker att du umgås med härliga människor där du möter både kött och hummus och kanske har något vettigt att säga? Kram
Nä, jag tycker inte matvanor alls är avgörande. Självklart är det kanske både roligare och mer bekvämt om man har samma matvanor (det säger ju sig självt) men ett problem tycker jag inte att det är. Så länge man respekterar att man tycker olika och försöker anpassa sig lite när man ska äta tillsammans. Murre till exempel älskar kött och innan vi träffades åt han det till varje måltid i princip men nu äter han nästan bara vegetariskt vilket han uppskattar! (säger han i alla fall, hehe). Sen passar han på å äta kött när han hänger med vänner osv och trots att jag är lite jobbig å ba "uuääh, diska noggrant plzzzz" så respekterar jag såklart att han inte vill sluta äta kött helt pga mig. Bara att han numera äter majoriteten av sina rätter vegetariskt är ju megamegabra.

Sist men inte minst så har jag en fråga angående en kille jag träffat. Hur ska man visa att man är intresserad? hur ska man liksom våga ta första steget? Jag har träffat honom två gånger förut och vi har haft det skit trevligt tillsammans, men jag vet inte om han menar kompisnivå eller något mer... Har du några tips på hur man märker om han bara vill vara kompisar eller något mer? För ibland flörtar han med mig och det gör mig lite lätt vilse..

KRAM
Åh!Vad kul!!! Det är inte mer än att bara våga. Alltså lägg på en flirtigare växel. Försök söka fysisk kontakt å se vad som händer (nu menar jag inte att du ska hångla upp honom pangbom utan mer typ... bara bli mer fysisk). Träffa honom mer och ta reda på om ni två har game liksom. Det är bara att köra, det värsta som kan hända är att han inte är intresserad men då har du gett det ett försök och slipper undra om det någonsin kunde bli ni. Kraam!!

Va hände med dig o Elias?? 
Han flyttade till Hawaii augusti 2013 och en månad innan det gjorde vi slut. Nu har han flyttat tillbaka till Sverige och vi har regelbunden kontakt. Är evigt tacksam över att ha blivit älskad av honom och ja, allt vi hade. Saknar honom jättemycket!!

16 respektive 17 år gamla. 

heejsan my! måste först säga att din blogg är så himla härlig och ärlig (hello rhyme) och att jag gillar den en himla massa. sen undrar jag om det tog lång tid för dig att komma över din gamla pojkvän? tror du att det tagit längre tid om du inte träffat en annan fin kille ändå relativt kort tid efter? 
Taack!! Hm alltså det här är lite klurigt pga jag var väl lite halvt "över" (så himla luddigt begrepp egentligen?) Elias redan innan vi gjorde slut. Jag visste sedan ett halvår tillbaka att han planerade att flytta utomlands till hösten och det var på kartan redan då att vi skulle göra slut då iom att ingen av oss var sugna på att ha långdistansförhållande i flera år. Så mitt mindset var redan inställt på att vi skulle break:a. Sen hade jag och E dessutom blivit mer å mer olika hela tiden. Eller snarare: i början var våra olikheter något som gjorde att vi passade så himla bra ihop - vi kompletterade varandra. Mot slutet blev olikheterna mer ett problem än en tillgång, vi ville olika saker, drömde om olika saker, hamnade i onödiga konflikter som ändå bottnade i konkreta problem osv. När vi gjorde slut där i juli var jag lättad och kände mig fri men samtidigt var jag helt skräckslagen och rädd att ångra mig varannan minut. Jag var så sjukt jävla ledsen och det svåraste var att acceptera att han inte var min längre, jag hade verkligen identifierat mig så länge som hans flickvän och lagt så mycket av mig själv i vårt förhållande och när det försvann kände jag mig (varning för klyscha) otroligt vilsen. På detta flyttade han en månad senare till andra sidan jorden och den stunden vi sa hejdå är kanske den sorgligaste i mitt liv.

När han fick antagningsbrevet och vi firade (och grät) med champagne. 

Men sen så flyttade jag ju till Lund, hånglade med andra killar, härjade runt å hade mig. Mitt bekräftelsebehov är ganska stort och jag sökte bekräftelse från andra snubbar extremt mycket, nästan så det skadade mig. På så sätt kan man ju tro att man är helt över någon. Men så hamnade jag där i min ensamma säng på kvällarna och grät en jävla massa, kollade igenom gamla bilder och den enda jag ville vara med var Elias. Och jag vet inte om det betyder att jag inte var över honom, jag tror det bara handlade om att jag saknade honom sjukt mycket. Man får ju inte glömma att det inte bara är en pojkvän som försvinner utan också en människa som varit så himla nära inpå så länge. Det var först när jag träffade Christoffer som allt blev klart. Så absolut gick det snabbare pga att jag träffade en annan, men samtidigt, varför måste man definiera hela tiden om man är över eller inte, forfarande kär osv? Man sörjer och det tar tid. Sen vips dyker någon annan upp och livet blir så himla mycket mer ljust.

heeeej my jag ÄLSKAR DIN HIMLA BLOGGIS!!! har ingen relation till dig förutom att du verkar mysig och kul! jag har en fråga ang relationer, det känns som att du har vettiga svar inom det ämnet. Om en kille du tyckte om träffade en annan tjej, hur reagerar du då? jag tycker det är så svårt att veta hur jag ska bete mig när jag träffar henne iom att hon egentligen aldrig gjort något mot mig för hon vet inte att jag tycker om den här killen. Hur hade du reagerat? känns som att jag väldigt enkelt blir bitter och snackar skit om den här tjejen när hon INTE ALLS FÖRTJÄNAR DET. usch blir trött på mig själv pga systerskapet e guld. men ja. hoppas du förstår frågan. har du varit i liknande situation och hur betedde du dig när du träffade den här tjejen? kramis!!
Men åå tack gullis jag blir så glad!! Ok svår fråga, vill verkligen svara vettigt men ändå ärligt så: Jag hade ogillat henne! Japp! Alltså, det är väl ganska naturligt. Och jag tycker faktiskt det är helt okej så länge man inte kanaliserar dessa känslor på fel sätt (tex genom att vara elak mot tjejen i fråga). Jag har absolut varit i samma situation och har säkert snackat skit osv men sen träffat tjejen och insett att hon är jättefin och då har dessa känslor halvt försvunnit. Du har så rätt att systerskapet är guld och det ska vi ta vara på, men klart man måste få, om än halvt obefogat, hate:a på en brud för att hon träffar killen man gillar. Sen får man gärna försöka tänka ett steg extra och inse att bitterheten är halvt irrationell (menar att den är delvis befogad iom att hon träffar någon man gillar) och försöka möta henne med obefläckat fördomspapper (lord vad luddigt, ni fattar?)

Vad tycker du att man skall göra om man nu 19 år gammal inte känner att livet känns bra? För så är det för mig, jag mår bra men har, förhoppningsvis tillfälligt, förlorat min nyfikenhet och upptäckarlust. Uteliv och äventyr lockar inte, killar lockar inte och allt får istället stå på stand by men det är inte en skön känsla. Känns som när man ligger i sängen lite för länge och att det, istället för att vara skönt är svettigt, smuligt och klaustrofobiskt men möjligheten att ta sig upp verkar inte finnas.

Alltså blir så ledsen av den här kommentaren. (Nu skrev du i och för sig att det inte var kritiskt med ditt mående så, utan att du "bara" tappat upptäckarluste) men: Tycker faktiskt du ska prata med någon! Vänner, familj, randoms eller ja: en specialist. Jag kan verkligen, verkligen rekommendera KBT-formen. Det är väldigt fyrkantigt, inte så mycket ner och gräva i skiten liksom. Klart det handlar mycket om personkemi med sin terapeut men jag lärde mig så mycket om mig själv och fick väldigt konkreta verktyg för att må bättre. Det är ju dyrt med KBT/Psykisk vård men det brukar finnas kommunala grejer som är gratis, ibland har kyrkor gratis terapeuter (som inte är religiöst kopplade). Om du verkligen inte kan/vill prata med någon så försök att ta dig upp ur sängen, hur svårt det än känns. Mjukstarta lite. Ta en promenad till ett vackert ställe du gillar, lukta på vinterluften, lyssna på bra musik, kolla på en bra serie, ät något du gillar, träffa folk som ger dig energi. Till slut kommer du säkert få smak för livet. Känn ingen press på att resa dansa träffa nya människor osv. Gör bara saker du mår bra av och som ger dig energi! Ps. Du får gärna maila mig om du vill prata. Jag har också haft mååånga dagar av klaustrofobiskt sängliggande utan inbillad möjlighet att ta mig upp. ’

Vad gör/pluggar din kille?

Han ska ta sin ekonomikandidat i vår och sen plugga psykologprogrammet (I know.....)

1. Din blogg är så bra tycker jag för den är liksom så ärlig och du är så himla rolig och chill!!!!!!!!

okej lite frågor

Vilket är det konstigaste sättet du lärt känna en person på? (eh skitkonstig fråga men tänk så har du något roligt svar)

1 TACK snälla!!!! 2 KUL fråga som kräver kul svar....hm. Jag lärde känna Alice på ett ganska konstigt sätt. Lång historia men för att göra den kort: Elias (mitt ex) och jag påbörjade vår 4 år långa historia i åttan. När jag inte var intresserad av honom längre (hehe) träffade han Alice vilket jag fick reda på genom en annan tjej (Fanny) som också dejtat Elias (puuh) och började stalka Alice blogg (Enkelv, någon som säkert läst den). Jag blev BESATT av henne, hennes blogg och även smått Elias. Sen började jag å Elias ses igen, blev kära och ihop och drygt ett halvår senare träffade jag Alice på en fest (hade på riktigt stalkat henne i över ett år då men aldrig hälsat) och vi hamnade i en säng (det där lät fel... alltså... vi satt och pratade) i tre timmar, sen följde jag henne till hennes port, vi bytte nummer och blev svintighta jättefort. <3

Komisk bild pga jag i Elias knä å Alice på ett hörn. (Detta är alltså cirka ett halvår efter att jag och A blev kompisar och allt var luugnt)

Och så en på oss bara för att hon är så fin här och det var en drömkväll. (2013). 

Finns det personer du stör dig på helt utan anledning och som kanske egentligen inte förtjänar det? på vilket sätt i så fall? jag har jättelätt att bilda mig "fel" uppfattning av folk bara pga att jag typ är avundsjuk eller bara dum? kanske??? vet inte. tänkte bara se om du känner igen dig. du verkar så smart och vettig och i så fall skulle jag inte känna mig lika elak haha! puss

Men GUD ja. Classic jag, tyvärr. Är ganska avundsjuk av mig och har genom året varit väldigt skitsnackig osv, är dock mycket snällare nu (tror jag i alla fall hehe). Känn dig inte dum för att du upplever sådana obefogade känslor, det måste väl vara okej, även om man kanske ska jobba mot det. Helst ska man ju se på alla med fördomsfritt välkomnat sinne, men lite mänsklig måste man ju få vara. En grej jag gillar dock med mig själv är att jag typ alltid ger folk en chans pga är väldigt nyfiken av mig på alla människor (även de jag stör mig på) och jag tror rätt mycket på det här med att alla har något gott inom sig. Och det ska man ju ta vara på!

Hur träffades du och Flora?

På två sätt kan man väl säga; dels är hon kusin till en av mina närmsta vänner Paulina och så var vi båda med i Värmdö Scenskola när vi var 14. Hon dansade och jag spelade teater, så vi gjorde en föreställning ihop. Sen en dag bestämde vi att vi skulle ses och the rest is history, som man säger. Hehe.

Hej My, tack för en skön blogg! Jag har en fråga om psykisk ohälsa, har ju läst om att du har ångest. Jag har ångest extremt ofta och funderar på att söka hjälp för den. Hur har du gjort för att hantera den? Har du provat antidepressiva eller pratat med en psykolog eller hur har du gjort liksom? Mvh Emilia :)

Tack tack! Hmm alltså jag hanterar väl ångesten på olika sätt men har typ 2 huvudgrejer jag gör; antingen så stannar jag i den genom att lite rida med i ångestvågen (min föredetta psykolog sa att det var ett av mina bästa verktyg: att jag stannar i ångest och inte tar till med självdestruktiva grejer) eller så jobbar jag mot den med att göra något annat konkret (diska, gå ut på promenad, skriva, verklighetsfly med någon serie, köper godis osv). Jag har som jag nämnt tidigare gått hos en KBT-psykolog i ett år och det hjälpte enormt. Nu i somras när jag mådde sämre än någonsin fick jag utskrivet antideprissiva men tog det aldrig för de upptäckte sen att mina järnvärden var åt helvete så jag tog järntabletter istället (man kan inte göra bedömning på psyket om man har så låga värden som jag hade). Nu har jag varit på flera återbesök hos läkaren och nästa vecka ska jag till en psykiatrer. Det känns läskigt men otroligt skönt. Jag är verkligen för att söka hjälp, men psykisk ohälsa är onekligen problematiskt då det skrivs ut alldeles för mycket piller till unga idag. Jag tycker medicin är läskigt och tror kanske inte att det är det bästa alternativet. Ibland är man ju så illa ute att man måste ha medicin, men ofta tror jag bara man behöver lära sig acceptera sin ångest, det är väldigt mänskligt och något som de flesta lider av. Det är sån sjuk press på att vi människor ska vara lyckliga och duktiga och allt å då glömmer man lätt bort att motgångar/ångest/sorg/dippar också är en del av livet och inget som försvinner genom att stoppa i sig piller. Här är en text jag skrev en gång om ångest. Hoppas den kan hjälpa lite. Om inte annat ska ni veta att ni inte är ensamma <3

Hur träffades du och din pojkvän? 
Vi träffades på en tältfest i kemiparken här i Lund, den 10:e april i våras. Jag visste vem han var, gick fram till honom och hans kompis, sa hej och så lekte vi öllekar tills stället stängde då jag föreslog efterfest varpå han ba "vi kan gå till mig, jag bor i närheten". Stannade där när alla gick och blev förälskad på några timmar. True story. Har skrivit typ exakt hur det gick till här (klicka) och här.

Svar pt. 1, om Lund/jobb/plugg/framtid

~Hej vänner! Här kommer första delen av svaren från frågestuden. De handlar som rubriken lyder om Lund, vad jag gör nu å planerar att göra sen, "framtidstips" osv. Hoppas ni orkar läsa allt, har en tendens att skriva väldigt långa svar, hehe. Enjoy puss å kram~

Yo yo! Jag har inte läst din blogg särskilt länge, så ursäkta om vissa svar är uppenbara.. Jag är nyfiken på vad du jobbar med! 
Jag jobbar med telemarketing, som telefonförsäljare alltså. En sådan som ALLA (med kanske 10 dagliga undantag) AVSKYR. Klickar. Skriker: LÄGG AV! JAG ÄR INTE INTRESSERAD till. Okej det kanske sker i snitt 6 gånger per dag, men ni fattar grejen
OM jag får säga det själv är jag oftast en jävligt bra säljare. Anledningar:
-Är sjukt envis i min natur
-Bra på att SNACKA om jag har FEELING (hehe)
-Min Stockholmsdialekt är tydligen prima i säljaraspekt??? Min chef när han skulle ge mig feedback första gången ba: OUF din dialekt får du inte jobba bort, den är fantastisk. TYP första gången ever jag får *beröm* för min stockholmska haahaaa.
Jag tycker om mitt jobb men är liite kluven till säljaryrket. Man måste verkligen plocka bort sitt samvete och lägga det i en liten låda under arbetstid, det är ju mycket lögnaktigt säljarsnack som förekommer. Dock känns just det företaget jag jobbar på ärligt och jag gillar både min chef och mina kollegor = mycket positivt.

(En kopp från jobbet. Budskapet säger sig självt)

Undrar även om du har någon framtidsplan/dröm? Eller är det helt öppet och vagt? 
Jaaa har massor! Vill hålla på med teater, vill arbeta med något jag brinner för, vill resa massamassa och sånt.

Pluggar du i Lund också eller bara jobb nu?
Jag pluggar inte, men jag är uppskriven på en 15-poängskurs och ska antagligen göra tentan.

Hur var det att flytta direkt efter gymnasiet (för visst var det så du gjorde) och inte "resa och upptäcka" som alla säger är så kul? Vill själv plugga direkt, men alla säger åt mig att inte göra det pga att "man måste se saker och hitta sig själv först".

Hm. Svår fråga. Såhär: När jag tog studenten ville jag göra massa saker. Bland annat så ville jag verkligen ut och "resa och upptäcka", som du skriver. Men det fanns en sak jag inte ville göra: Stanna i Stockholm, jobba på typ Coop och dricka öl på samma barer med samma människor. Jag ville verkligen till något nytt; inte för att jag inte tyckte om det gamla utan bara för att jag ville ha en liten paus från det. Jag var extremt sugen på att skapa mig ett nytt sammanhang helt enkelt. Men för att resa behöver man pengar, och för att få pengar måste man (de flesta, hehe) jobba. Slutsats: Skulle jag planera en resa skulle jag också behöva hitta ett jobb. Det ville jag inte. Och i och med att jag, till skillnad från många många andra, inte alls var skoltrött (vi kan säga såhär: jag har inte ägnat jättemycket tid i skolan åt att plugga, speciellt inte de två sista åren på gymnasiet) så kände jag äeh vafan jag flyttar till Lund och pluggar! Jag var inte helt säker på om jag ville hoppa på ett program dock så jag valde att läsa en rolig men ändå givande kurs. Såhär i efterhand kan jag ångra mig lite, kan känna att jag slösat ett års CSN-lån på festande. Kanske skulle jag ändå stannat i Stockholm, jobbat och rest iväg. Och SEN flyttat till Lund för att plugga ett program. Att plugga en kurs i en studentstad är verkligen inte samma sak som att plugga program och i och med att Lund är så liitet känner jag inte att jag vill spendera ytterligare 3/5 år här efter detta. Vilket är synd, för Lund är en underbar studentstad på många sätt. Så ja, jag ångrar mig ibland. Men samtidigt skulle jag nog inte vilja ha detta ogjort och Lund förde mig ju till några av mina närmaste vänner inklusive min pojkvän. Ett års CSN förlorat javisst det suger men jag upptäckte ju också när jag läste psykologikursen att FAN detta vill jag hålla på med!! Vad är ens grejen med "hitta sig själv"? Som om man inte kan göra det på annat sätt än att backpacka? Jag tycker absolut att du ska plugga på en gång om du känner för det, skit i vad andra säger och känn efter själv. Men tänk absolut en extra gång så att du väljer rätt. Och gör du inte det, skitsamma? Då är det bara att välja om. Det värsta som kan hända är att du ångrar dig som fan å du kan du sluta eller göra klart terminen och sen ta sabbatsår. Det löööser sig <3 (Förlåt för långt svar)

Hej My! :) Jag är nyfiken på vad du har för framtidsplaner. Om du kanske bara vill leva livet eller om du har något drömjobb du satsar mot? 

Tror jag är lika gammal som dig eller möjligtvis ett år yngre och livet är ju så himla.. förvirrande i denna åldern?! Man vill massor samtidigt som man inte vill något. Iallafall jag. Hur känner du? :)

Jaaa hm alltså jag har ju väldigt mycket framtidsdrömmar men inte så himla mycket planer. En på kartan nu är att söka psykologprogrammet i Göteborg och bo där i kollektiv med några som också planerar att flytta dit. Men vill ju så mycket. Vill allra helst komma in på teaterhögskolan. Vill också sjukt gärna bo utomlands ett tag. Jaaaa livet är klurigt i den här åldern och jag har haft extremt mycket framtidsångest senaste året men försöker påminna mig om att allt jag gör är bra på något sätt och jag är fortfarande väldigt ung (mamma får hjälpa till att påminna om det ibland, ofta känner jag att halva livet har gått och jag har inte åstadkommit någonting - men så är ju verkligen inte fallet.)

Hej My! Några tips på vad jag ska göra nästa termin? Eheh vill börja plugga till nästa höst men nu i vår vill jag göra något kuUuUuL men som ändå känns *givande*? Hit me with your best shots så att säga, kram!

Alltså det här är ju jättesvårt att svara på i och med att jag inte alls vet vad du finner varken roligt eller givande. Men jag skulle plugga en liten kurs som är kul OCH givande (det är väl i princip allt man lär sig??) och kanske jobba samtidigt så du slipper få CSN-ångest. Eller spara pengar, boka en enkelbiljett någonstans (typ London) och bo där några månader.

Varför är det oftast så ångestladdat att åka tillbaka till Stockholm?
Att det är så ångestladdat att åka till Stockholm är delvis inte sant. Jag är en sann dramaqueen och blir helt löjligt känslosam i många situationer. Men alltså vad jag menar när jag skriver det är att hm. Lund är så tryggt, litet och snällt. Jag känner inte efter så mycket. När jag kommer till Stockholm påminns jag om allt annat jag kan göra än att leva i den här lilla pluttstaden och får livskris och börjar fundera på vad jag gör med med mitt liv, om jag slösar bort halvår efter halvår, om jag borde flytta, ägna mig åt annat. OSV.

Det är så här, jag läser sista året på gymnasium och undrar lite hur du tänkte/kände för att ta studenten?? Dom framtidsplanerna du hade då, höll dom eller gjorde du något helt annat när du väl hade tagit studenten? 

Jag var sååå extreeemt peppad för att ta studenten, kände typ NU BÖRJAR LIVET OMG. Och jag hade en himla massa planer på vad jag skulle göra men sen blev det ju inte precis som jag tänkt mig. Det här året sen jag tog studenten har varit väldigt roligt på många sätt men lätt det jobbigaste i mitt liv. Men jag tror man måste lätta lite på pressen att man ska hitta på så mycket kul å spännande efter studenten, de flesta stannar ju och jobbar för att resa eller liknande/flyttar utomlands/börjar plugga direkt och vad man än gör är det ju nyttigt på något sätt. Uppfyller man inte drömmarna man har direkt efter studenten är det OKEJ, det har man ju resten av livet på sig att göra. Så länge de finns kvar i huvudet så. Jag har långt ifrån gjort allt jag planerade att göra (inget utom att bo i studentstad) och jag har väl haft lite ångest hit å dit men påminner mig hela tiden om att jag fortfarande är UNG!


Har du någonsin funderat på att dra ut och resa? Typ backpacka eller plugga/bo/jobba utomlands? 
JA! Vill så himla gärna resa! Känner dock ingen stress med det, har rest mycket i life så känner inte att jag aldrig sett världen/längtar bort. Dock är jag sjukt sugen på att resa m kompis/pojkvän och en ryggsäck. Men det behöver nödvändigtvis inte hända nununu. Är också sugen på att plugga/bo utomlands men aeeh vi får se.

YES!! 

Huuuur kommer du in på alla nationer i lund om du inte pluggar? /någon som eventuellt vill ta en termin ledigt men fortfarande vill ha kvar studentlivet. 
Jag anmälde mig till en 15-poängskurs : )

Huuuur hittade du en lägenhet i lund? Eller det kanske är köpes?
Jag har privilegiet att ha väldigt generösa föräldrar som hade möjligheten att köpa en bostadsrätt, så på den vägen är det. Men tips (om än lite självklara): skriv upp dig i bostadskö, bomba sociala medier och om du ska plugga och var med i typ novischtävlingar på nationer så kan du få turen att vinna bostad på nationshus :)


Hej My!! Får man fråga om du har gjort högskoleprovet och om hur det gick? Har nämligen löjligt mycket ångest över mitt prov idag..
Japp gjorde det för första gången! Det gick inte bra. Tror jag satte kanske hälften av alla mattefrågor bara, verbala delen gick bättre då fick jag nästan 1.6. Men alltså ha ingen ångest det som är så bra med hp är ju att man kan göra det hur många gånger som helst! (VÄL?) Och man brukar ju höja sig mycket varje gång som jag förstått det, bara att skriva själva provet är ju en konst i sig (jag blev exempelvis orimligt stressad första mattedelen och hörde röster i mitt huvud och missade därmed en tredjedel av provtiden pga koncentrerade mig på att andas normalt haha)

Vad händer nästa termin/år? Kommer din bf (Murre??) fortsätta plugga i Lund och skulle du stanna för honom eller har du något som du själv ska göra (alltså det du gör nu är ju något gör (såklart) men jag menar mer typ studier/drömjobb/inspirerande projekt))? 

Det är fortfarande högst oklart. Nästa termin ska Murre ta sin kandidat i ekonomi och jag ska med största sannolikhet fortsätta jobba. Vad som händer nästa höst vet jag inte alls än. Murre vill börja på psykologprogrammet på en gång (han har åldersnoja den tönten(skoja det har ju jag med) och jag vill så småningom också göra det men har ju massa annat jag vill göra. Jag stannade till stor del det här året pga honom och jag ångrar det aldrig men efter nästa termin vill jag sätta mig själv i första hand, med honom i åtanke såklart. Vi ska försöka lösa det så båda blir nöjda å glada, det blir fint 

När du var liten, vad sa du att du ville bli när du blir stor?

Litenliten vet jag inte men när jag var fjorton ville jag bli "legallyblonde advokat eller greys anatomy läkare! haha. sen ska jag vara skådespelare och äga ett café´också. hih"
OKEJ My 14 år. (Ändå gulligt?)